Statsförbundet EU är inte en skapelse från tiden efter andra världskriget. Det är en nytändning av den Pan-Europeiska rörelsen som fanns i början av 1900-talet och var en idé om ett kosmopolitiskt Europas Förenta Stater där de tidigare nationalstaterna reducerats till provinser. Den mest kända förespråkaren under mellankrigstiden var greve Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi. Det var han som grundade visionen om Paneuropa. Efter andra världskriget togs idén om den överstatliga Europaunionen upp igen av Kalergi, till att börja med som den så kallade kol- och stålunionen som stegvis omvandlades till den problemfyllda skapelse som nu heter EU.
Som lockbete för olika länders politiker och befolkningar använde man de ”fyra friheterna”, det vill säga att ett fritt flöde mellan medlemsländerna skulle ske av kapital, människor, varor och tjänster. När det gällde det fria flödet av människor så förutsattes detta gälla studerande, arbetskraft som behövdes samt turister. Medlemsstaterna förutsattes själva ta hand om sina befolkningar och den sociala verksamheten som ett led i utvecklingen av sina länder. Efter Sovjetunionens kollaps ville västmakterna och USA snabbt få de tidigare Warszawapaktsländerna i sin intressesfär och ett antal länder som i vissa delar var på u-landsnivå – bland annat ekonomiskt och socialt – togs in i unionen, många gånger med förespeglingar att EU (det vill säga andra länder i Europa) skulle bekosta de nya ländernas utveckling.
Med god insyn i den komplexa verksamheten förutsåg jag redan 1990 den kaotiska situation som grundlades på den tiden av politiker som inte hade en aning om vad som pågick ute i kommunerna, eller helt enkelt inte ville veta.
EU som idé har skapats av bland annat den globala storfinansen och hittills har vi aldrig sett att vi är på väg till det himmelrike som utlovats. Sverige, som under en period var på väg att bli en välfärdsstat, är nu i nedförsbacke i många avseenden. Flera östeuropeiska länder exporterar nu hit grupper som är analfabeter och saknar såväl språkkunskaper som färdigheter och erfarenheter som behövs för arbeten i Sverige, åtminstone om det gäller ”vita” jobb. Sveriges rikspolitiker är skamligt oföretagsamma när det gäller att ta tag i den ”tiggration” (tiggarmigration) som är ett av EU:s misslyckanden. I dagarna skrev ordföranden i ”kommissionen mot antiziganism”, Thomas Hammarberg, och Feministisk initiativs nya representant i Europaparlamentet, romen Soraya Post, i flera tidningar och framförde den bisarra tanken att Sverige ska fixa boenden och sjukvård åt dessa grupper.
Att dessa grupper nu översvämmar Sverige, även på små orter från Skåne och ända upp till Norrbotten, borde vara en skam för Rumänien och i lika grad för svenska rikspolitiker som struntar i en situation som börjar anta ohållbara proportioner. Tiggrationen omfattar nu hela familjer som bor i sina bilar och skapar problem för många kommuners redan hårt ansträngda socialförvaltningar. En av orsakerna till detta är det internationella rykte som Sverige haft i flera årtionden och som formulerades så här de åren som jag var chef för invandrarbyrån i en svensk kommun och intervjuade migranterna om varför de valt just Sverige. ”Svenska staten ger bra ersättning för flyktingar och vi får också gratis boende, mycket bra.”
Jag har också under många år aktivt arbetat med projekt i Östeuropa som nått stora framgångar. Det har då rört sig om föräldralösa barn, handikappade och minoritetsgrupper som hållit sig i utkanten av det övriga samhället. Biståndsarbete ger bästa resultatet om det lyfter mottagarna i det egna landet och språkområdet. Svenska rikspolitiska pratkvarnar borde via vår representation i EU se till att de länder som inte på ett godtagbart sätt kan ta hand om sina befolkningar tar tag i detta för att inte utgöra skamfläckar i den gemenskap där de ingår.
Jag arbetade i fem år (1988-1992) som chef för invandrarbyrån i en svensk kommun. Redan då var det stora problem i många kommuner på grund av dels den statliga myndigheten Statens Invandrarverks bristande förmåga att hantera den stora invandring som förekom redan då från länder som låg på andra sidan jordklotet, och dels på den dåliga förmåga som mottagarkommunerna hade – och fortfarande har – när det gäller att bedriva en verkligt fungerande integration av den ofta mångfacetterade grupp av människor som de har att arbeta med.
Med god insyn i den komplexa verksamheten förutsåg jag redan 1990 den kaotiska situation som grundlades på den tiden av politiker som inte hade en aning om vad som pågick ute i kommunerna, eller helt enkelt inte ville veta. Efter mina många år med arbete för och med invandrare har jag både kunskap och erfarenhet av hur ”branschen” ser ut. Det nuvarande Migrationsverket mäktar inte med det väldiga antal människor som väljer Sverige, utan pytsar över problematiken på enskilda kommuner som på många håll har avsevärda problem med den verksamhet som ligger långt ifrån alla de floskler som våra rikspolitiker svänger sig med i dessa sammanhang. Dessutom har tiggration tillkommit som ett snabbt växande problem.
Inte en enda av våra ”folkvalda” representanter i regering eller riksdag har ens gjort ett försök att på europanivå ta upp fenomenet med de stater som vältrar över sina egna sociala problem på andra EU-länder, och av tradition så hamnar ofta de flesta i Sverige. Med detta politiska beteende blir resultatet att allmänheten ser tiggarproblemen varje dag och därför inte riktar sin kritik mot dem som egentligen skapat problemet, det vill säga landets egna politiska överklass, som nu i godan ro är på god väg att mygla in landet i Nato. All vettig diskussion om viktiga saker som bedrivs över huvudet på befolkningen är dessutom begränsad på grund av ”Husbondens röst”, alltså vår extremt ensidiga och likriktade media, både press-, eter- och bildmedia.