I Nya Tider har vi ofta anledning att rapportera om hemska brott som våldtäkter och mord, om neddragningar som drabbar svaga i samhället eller om andra tragedier som orsakats av det mångkulturella samhällets införande. Det finns dock också mycket som pekar på att människor i allmänhet fått upp ögonen för problemen, och inte bara det, man vågar säga detta allt mer öppet.
Talen i Almedalen nyligen var belysande. Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om att Sverige var en krigszon och att nu skulle minsann invandrare ta seden dit de kommer, annars kunde de ”bosätta sig någon annanstans”. Ebba Busch Thor kritiserade islamismen och vill att Sverige säger nej till böneutrop, och i en tidigare intervju hade Liberalernas ledare Nyamko Sabuni helt dömt ut mångkulturen och sagt att den ”måste begravas”. Bara Stefan Löfven har som vanligt varit ”naiv”.
Vi märker samhällsförändringen även i Nya Tider. Vi har från start haft en policy att den som skriver en debattartikel måste stå för den med namn och bild. Jag tycker att om man har en åsikt som man vill berätta för andra, så ska man våga stå för den. Det är också ett väldigt viktigt sätt att påverka opinionen, att visa att det finns offentliga personer som vågar gå främst och som öppet kritiserar den förda politiken.
Det har inte varit lätt, de som vågade har varit ytterst få. I dag är situationen en helt annan. Det är en lång kö till Nya Tiders debattsida och i detta nummer har även flera nyhetsartiklar fått maka på sig för att göra plats för krönikörer som väntat länge på att bli publicerade.
Jag är övertygad om att människor i allmänhet för länge sedan insett vart Sverige är på väg. Det ser man inte minst på att svenskar i allt högre grad söker sig bort från invandrartäta områden, man försöker hitta mer svenska skolor till sina barn, en del går så långt att de tar sitt pick och pack och flyttar bort från Sverige till något tryggare land, till exempel Ungern.
Att så pass få ändå vågar säga något offentligt förklarade Katerina Janouch i förra veckans debattartikel här i Nya Tider. Det är inte så att folk är lättlurade, utan de låter sig villigt luras.
Om man skulle erkänna för sig själv att man genomskådat det offentliga hyckleriet i form av mångkulturens påstådda berikande och ekonomiskt fördelaktiga välsignelse, så följer också ett ansvar att agera utifrån den insikten. Och det är obekvämt, kanske rent av farligt. Janouch jämförde det med situationen i det forna Östeuropa under kommunismen, där alla var medvetna om charaden, men ändå spelade med.
Det var när kommunistledarna själva började erkänna systemets brister, som folkflertalet vågade stämma in i kritiken. Vi minns hur Gorbatjovs perestrojka snabbt urartade till en allmän nedmontering av hela Sovjet. Nu är samma sak på gång i Sverige, när man ger invandringskritiker rätt på punkt efter punkt.
Samtidigt som politikerna kritiserar sitt eget samhällsbygge förmår de dock inte komma med några lösningar. De inser att de måste bekräfta det folk ser varje dag i sin vardag, men sen kommer de inte längre. Sabuni pudlade efter sin hårda kritik av mångkulturen. Löfven påstår att man för en ”ansvarsfull migrationspolitik”. Moderaternas utspel lär ingen gå på längre efter att de förra mandatperioden förde en ”öppna era hjärtan”-politik.
Man ser också hur denna tafatthet manifesterar sig i praktiken. Förra veckan skrev jag om låtsasåtgärder som trygghetskaféer. I detta nummer beskriver före detta kammaråklagare Rolf Hillegren hur etablissemanget tror sig stävja den stora ökningen av överfallsvåldtäkter genom att införa lagen om ”oaktsam våldtäkt”.
Fältet lämnas därmed helt fritt till en folklig opposition som inte är en del av etablissemanget. När folket väljer att göra sig av med mångkulturen kommer det att vara med helt andra partier än de som är stora i dag.
Det finns i dag många röster och positiva exempel. I detta nummer berättar vi om att Dalai Lama i en intervju återigen upprepat att Europa är européernas hem och att det inte går att göra om det till ett nytt Afrika eller Mellanöstern. Erik Almqvist, före detta riksdagsledamot för SD, berättar om Ungerns väg mot ett modernt folkhem, där man valt att stödja ungerska familjer i stället för att lösa befolkningsunderskottet med massinvandring.
Ungern är för övrigt ett föredöme på flera plan, bland annat köper staten upp gamla fula kommunistbyggen och gör om dem till vackra och inspirerande inslag i stadsmiljön. Man ser också till att tvinga elproducenter att hålla låga avgifter, så att alla har råd med el.
Det viktigaste är kanske att Ungern gör allt detta på ett sätt som tvingar de hycklande vänsterliberalerna att avslöja sig som de antidemokrater de är. I Ungern har man låtit folkomrösta om både massinvandringen och familjepolitiken, och de anklagelser om ”totalitära tendenser” som riktas mot den ungerska regeringen visar vad vänstern och liberalerna egentligen tycker om folket när det inte gör som de vill.
I Sverige har vänsterliberaler fullständigt raserat det gamla samhällsbygget och infört mångkultur bakom folkets rygg. Den enda gången man tillät en folkomröstning om massinvandringen var i Sjöbo år 1988. Man trodde att en välmående landsbygdskommun som inte haft erfarenhet av mångkulturen skulle gå att lura till ett ja.
Det blev i stället ett rungande nej, 64,5 procent ville inte ha någon flyktinginvandring till kommunen. Sedan tilläts inga fler folkomröstningar någon annanstans, men det mångkulturella projektet bara accelererade. Det är bara på odemokratisk väg man kunnat genomföra en så total omstörtning av Sverige.
Nu kräver folket demokratin tillbaka, och det kan gå snabbt när kravet nu börjar luftas allt mer öppet.