– Mitt intresse för det fornnordiska har nog alltid funnits. Åtminstone sedan jag gick i mellanstadiet och hade en fantastisk lärarinna i historia. Hon var väldigt engagerad i hembygdsföreningen och skrev historiska artiklar i föreningens tidskrift, berättar Lars Ulwencreutz.
Historielektionerna bestod ofta i att klassen cyklade till olika platser i hembygden, mitt i det gamla Tiundaland, och på så sätt levandegjorde hon historien för eleverna. Det var då Lars bland annat lärde sig att läsa och skriva runor.
Intresset för historia var därmed lagd hos Lars.
– Hembygdshistoria och släktforskning kom några år senare och på många sätt hör ju dessa saker ihop, särskilt om man bor på en historiskt händelserik plats, säger han.
Lars berättar att han började släktforska, men att släktforskningen spårade ur med tiden, vilket mångas släktforskningar tydligen gör. Det förvandlades till ett samlande och forskande kring forn-, vikinga- och medeltida regentlängder. Lars ägnade många år åt detta och arbetet utmynnade till slut i boken Från Oden till Vasa – Sveriges Rikes regentlängder, 110 regenter på 1500 år.
– Men under arbetet med den boken upptäckte jag att flera av dessa regentlängder även förekom i flera av de så kallat fornnordiska sagorna, berättar Lars.
Det bör förtydligas att fornnordiska sagor egentligen är ett samlingsbegrepp som inbegriper islänningasagorna (släktsagor), kungasagor (som Snorres Heimskringla) och fornaldarsagor. Fornaldarsagorna är oftast de man syftar på när man talar om just fornnordiska sagor. Trots ofta väldigt höga litterära värden anses ofta dessa sagor mindre viktiga än kungasagorna och islänningasagorna. Deras historiska sanningshalt anses även lägre. Ändå finns här viktiga historiska pusselbitar och, inte minst – rabblandet av släktträd och anor, något som var viktigt för Lars inför arbetet med boken om regentlängder.
Sagt och gjort, han började leta efter en komplett samling fornaldarsagor. Men det fanns ingen. Och värre än så, han upptäckte att knappt hälften av sagorna fanns översatta. Många av de som fanns på svenska var översatta på 1800-talet med den tidens stil. Bedrövligt på många sätt, inte minst kulturhistoriskt, ansåg Lars.
– Eftersom jag har ett litet enmansförlag som nyttjar print-on-demand-teknik, så slog mig tanken att jag kanske skulle försöka ge mig på att göra en komplett samling och sedan publicera den. Hade jag vetat då vad jag vet i dag så hade jag nog inte så blåögt kastat mig huvudstupa in i projektet.
Till att börja med – vad skulle ingå i samlingen? Det visade sig att Wikipedia hade en utmärkt artikel om dessa sagor. Den utgick i sin tur från en komplett samling som gjorts och givits ut på Island. Så där fann Lars en lista över vad som måste ingå. Den kompletterades senare med bland annat en kort saga som skrivits på svenska från början samt två sagor som ibland också räknades som kungasagor.
Därefter började Lars leta efter tillgängliga äldre översättningar som nu hamnat inom public domain. Det fanns en hel del och det räckte till första samlingen och en bit in på andra.
Men resten, cirka hälften, måste översättas. Många av dem för första gången någonsin till svenska.
– Det gick fort att hitta dem alla på fornnordiska eller norrönt, som man ofta numera säger. Därtill kunde dessa kompletteras med översättningar på norska, danska och engelska, säger Lars om arbetet med boken.
Lars slängde ut trevare bland vänner och bekanta samt på Twitter om det fanns några som kunde tänka sig göra en enorm kulturhistorisk gärning genom att hjälpa till med översättningsarbetet. Alla visste att han inte hade möjlighet att betala för arbetet, att man helt enkelt fick se det som en god gärning. Ändå blev Lars snart förvånad över hur många som var villiga att hjälpa till.
– Min tanke var att man kunde ta en saga i var, för att arbetet inte skulle te sig oöverskådligt. Jag fanns hela tiden i bakgrunden och assisterade när någon körde fast eller var tveksam om hur något borde översättas. Och just den biten var otroligt rolig och lärorik. Vissa ord, uttryck och benämningar krävde verkligen rejäla efterforskningar innan man kunde klura ut vad som avsågs.
Det finns en gedigen notapparat till många av sagorna, ibland är förklaringarna längre än själva sagan för att sätta den i sitt sammanhang och förklara dess innebörd.
När arbetet kommit en bit hoppade hälften av de frivilliga emellertid av. Ofta försvann de utan att meddela det. Lars säger att det är knepigt att ställa krav på någon som anmält sig att göra något rent ideellt. Till sist fanns en handfull översättare kvar som åtog sig alltfler sagor ju fler som hoppade av. Lars gav sig även på att översätta ett par själv. Det blev mer och mer arbete.
– Och mitt i arbetet med tredje samlingen, sprang jag in i den där väggen som folk lämnar efter sig lite överallt. Det är mer än tre år sedan nu och jag är ännu inte helt återställd.
Till sist låg dock den tredje samlingen klar, ett par år senare än planerat.
– Jag är översättarna evigt tacksam. Detta hade aldrig gått utan deras hjälp. Och just Fornnordiska Sagor, volym 1-3, får bli mitt lilla förlags arv till eftervärlden, säger han.
Man kan fråga sig varför folk skulle vara intresserade av dessa sagor i dag. Lars menar att man först och främst bör inse att begreppet saga i dessa sammanhang inte betyder saga som i ”Grimms sagor”. Saga betydde ursprungligen ”berättelse” och det är som sådana dessa bör läsas. De utspelar sig från vandringstid till medeltid och ger en viktig inblick i hur man levde och framför allt hur man resonerade. Samtidigt får man hisnande äventyr och burlesk humor på köpet. Och mitt i allt detta dyker det upp enstaka personer som vi med stor sannolikhet kan säga har existerat.
– Saken är den att historia är viktigt, viktigare än man tror. Utan vår historia är vi ingenting och kan inte heller förutse hur framtiden kommer att se ut. Och dessa sagor är en enormt viktig del av både vårt kulturhistoriska och historiska arv, betonar Lars.
Det finns ett par böcker till Lars vill göra innan han är nöjd med sitt bidrag till vår tidigaste historia. Det ena är ett projekt som bara är ett tankefrö än så länge, men det andra har mer substans. Snorre Sturlassons Heimskringla, även kallad Norska Kungasagor, är den överlägset viktigaste boken för vår allra tidigaste historia, menar han. Den finns översatt och utgiven på svenska ett antal gånger.
– Men det finns en bok till, minst lika viktig, och den har aldrig översatts till svenska. Och det vore ett projekt!
Vilken det är vill han ska bli en överraskning.