När Karl Marx 1867 publicerade första bandet av Das Kapital refererade begreppet kapital enbart till pengar och materiella tillgångar. Den arketypiske kapitalisten ägde en fabrik och levde av dess avkastning. Det motställda begreppet var arbete. Marx förslag var att inte kapitalet utan arbetet skulle styra världen. Arbetarna kunde, i kraft av sitt flertal, revoltera mot den kapitalistiska utsugningen och skapa ett jämlikt samhälle – det klasslösa samhället. Mot kapitalismen ställdes kommunismen/socialismen. Inte kapitalisten utan arbetaren var samhällets hjälte – vilket vi ser i vår egen tid genom yrkesbeteckningar som socialarbetare och kulturarbetare.
I slutet av 1960-talet förde den franske kultursociologen Pierre Bourdieu fram begreppet kulturellt kapital, där kapitalet inte var något så konkret som materiella tillgångar utan en symbolisk resurs, som byggde på en viss tillhörighet och ett erkännande. Heder var enligt Bourdieu det kulturella kapitalets kärna, något som vi ju känner igen inte bara från smickrande sammanhang utan också i form av hedersvåld och hedersmord – alltså handlingar som syftar till att bevara ”hederskapitalet” hos en viss familj eller klan.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
