I åminnelse av Estonias offer

På tjugoårsdagen av passagerarfärjan Estonias förlisning den 28 september 1994 hölls en minnesstund på Djurgården i Stockholm för att hedra de 852 personer som omkom.

Platsen för högtidlighållandet var densamma som för tio år sedan, men något var annorlunda. För första gången blev de anhöriga och överlevande behandlade med respekt. Ett par månader tidigare hade radioprogrammet Kropp och själ skildrat hur sorg kan upplevas olika. En kvinna beskrev sin saknad, och hur hon kommit till ro. Hon gick till graven. En annan kvinna kunde inte försonas med sitt öde. Det som hände hennes anförvant på Estonia höll henne fortfarande kvar i en förlamande sorg.

Jag ringde upp producenten av radioprogrammet och berättade att skillnaden mellan dessa två kvinnors sorg inte var två olika personligheter utan statens vägran att låta en av kvinnorna få en grav. När staten lovade att kropparna skulle bärgas ställde många familjer in sina minnesstunder. Månader av väntan följde. Den 15 december 1994 fick de anhöriga beskedet att inga kroppar skulle bärgas. Hur skulle familj, släkt och vänner ta avsked? Det Etiska råd som fanns teg. Därefter kom jul och nyår. I många familjer har man aldrig kunnat samlas för ett avsked och man har behandlats respektlöst.

Min bror begravdes för en månad sedan. Det var skönt att få träffa änkan, hans son, hans vänner. Jag viskade ett par ord vid kistan. Det fanns en rening inom mig när jag vandrade därifrån. Traumat efter Estonia har däremot aldrig fått ett avslut. Producenten på radion svarade mig att de hade valt bort perspektivet att en av kvinnorna aldrig fått begrava sin nära. I tjugo års tid har media valt bort.

Vid tioårsminnet var jag en av talarna vid de anhörigas egen minnesstund. Inte en enda notis fanns i tidningarna. Så tågade vi till Djurgården. Där stod Styrelsen för psykologiskt försvar som arrangör. Kungen, drottningen, statsministern, talmannen, övriga ministrar och myndighetspersoner satt på första bänk. TV sände direkt. Längst bak stod de anhöriga.

I år skrev de anhöriga till regeringen och frågade hur man tänkte ordna högtidlighållandet. Regeringen svarade att Försvarsdepartementet hade ansvaret. Ointresse och tystnad. Då inbjöd de anhöriga kungen att delta vid minnesceremonin. Han tackade ja.

Solen sken över Djurgården. På kungens högra sida satt ordföranden för Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga (SEA) Lennart Berglund och jämte honom Henrik S Järrel som är ordförande för riksdagens Estoniagrupp. Försvarsministern Karin Enström fick reda på att man inte lyckats tiga ihjäl minnesdagen och valde att närvara, men nu var det inte hon utan Lennart Berglund som var värd.

Jag hade börjat dagen i Sofia kyrka. Kristina Brandänge, överläkare, präst och psykoanalytiker höll i minnesgudstjänsten. Hon har skapat mötesgrupper där anhöriga och överlevande kunnat träffas. I kyrkan hälsade jag på många anhöriga. Vi hade följe till Djurgården.

Kungen reste sig och gick fram till talarstolen. Han beskrev hur han varit på samma plats tio år tidigare och vilka som då varit där. Det var naturligt för honom, sade han, att han även var närvarande denna dag. För regeringen, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Haverikommissionen och statens myndigheter, var det uppenbarligen inte lika naturligt. De var frånvarande. Kungens tal, som han skrivit själv, var präglat av omtanke.

Under de tjugo år jag har följt denna händelse är det bara Kristina Brandänge och kungen som i sitt ämbete visat takt och stil. Det officiella Sverige valde att inte vara närvarande.

Kungen 2
Kungen höll ett känslosamt tal. Foto: Nya Tider
karin enström 2
Före detta försvarsminister Karin Enström. Foto: Nya Tider
Kungen tillsammans med före detta försvarsminister Karin Enström. Foto: Nya Tider
Kungen tillsammans med före detta försvarsminister Karin Enström. Foto: Nya Tider
anhöriga behandlades för första gången med värdighet. Foto: Nya Tider
Anhöriga behandlades för första gången med värdighet. Foto: Nya Tider
massmedia 28 sep
Massmediaintresset var stort. Foto: Nya Tider
trumpetare 28 sep
En trumpetare fanns på plats under ceremonin. Foto: Nya Tider
Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

Är den svenska värdegrunden värd att bevara och försvara?

Är den svenska värdegrunden värd att bevara och försvara?

🟠 OPINION: BERTIL MALMBERG När man lyssnar till de politiska högtidstalen och till debatten hör man ofta uttrycket ”den svenska värdegrunden” nämnas. Man kan då få intrycket att den är något viktigt. Om så är fallet borde man vårda den med omsorg och skydda den från alla former av hot. Men det är inte någon ”extremhöger” som hotar dessa, menar debattör Bertil Malmberg, som istället pekar på hur det svenska hotas av de främmande kulturer som importerats hit.

Läs även:

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Drömmen om ett annat USA

🟠 BOKRECENSION Det är lätt att tro att styrande eliter alltid är konservativa. De sitter ju redan på pengarna och makten, så varför skulle de vilja ändra något? Men nuförtiden har vi utopistiska makteliter som försöker genomföra radikala förändringar. Det går inte att ta miste på deras hybris. Eliternas uppror och sveket mot demokratin av den amerikanske historikern Christopher Lasch handlar om detta, och om flera angränsande ämnen. Den kom första gången 1995. Boken har fortsatt väckt intresse och debatt, så nu kommer den i nyutgåva. För dig som vill sätta dig in i en alternativ syn på hur USA skulle kunna vara är detta en intressant bok.

Sagerska palatset

🟠 KULTUR När Sveriges regeringschef vecklade ut Prideflaggor på balkonger till det officiella residenset, som också innehåller hans tjänstebostad, roterade nog Vera Sager i sin grav. Det eleganta stadspalatset, en gång tillhörande paret Vera och Leo Sager, var en symbol för en utsökt elegans, traditioner och europeisk savoir-vivre. Men vad har det blivit av denna tradition?

Naturreservat – Vår värdefulla natur

🟠 KULTUR Tänk om den gamla eken vid stigen kunde tala. Den skulle kunna berätta om allt som tilldragit sig i dess närhet. Den skulle berätta om strålande sol och torka, oväder och stormar, boskap och människor som vistats i dess närhet och varit en del av historiens gång. Naturen är vår historia, vår nutid och framtid. Den är livsnödvändig och måste vårdas och skyddas för kommande generationer. Därför är naturreservaten så betydelsefulla!

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Nordens tidiga konst

🟠 HISTORIA Vid sidan av den kristna konsten på den europeiska kontinenten fanns den nordiska djurornamentiken. Ornamentik är utsmyckningar på byggnader, keramik, vapen, smycken och spännen. I Norden skapades djurornamentik från cirka 375 e.Kr. till 1100-talet. Vad som gör denna ornamentik speciell är att den inte utvecklades i en stadskultur, utan av ett folk som levde sida vid sida med djur och natur.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.