Han presenterar sig som Alec, men det är uppenbart på tveksamheten i hans röst att det inte är hans riktiga namn. Vi slår oss ned vid ett bord i ett privat rum på ett nedgånget hotell i staden Siem Reap som Alec och hans syskon driver. Bredvid oss kring bordet sitter tre bistra män som Alec presenterar som sina ”bröder”. Sällskapet utgör ”den verkliga oppositionen i Kambodja”, som Alec förklarar det med ett skratt.
Den kommunistiska retoriken till trots är Kambodja ett av världens mest ojämlika och korrumperade länder. År 2013 låg landet på plats 160 på FN:s index över korruption. Något Alec redan upplevt samma dag som intervjun äger rum, när han tvingades att betala 50 dollar i mutor till läkaren, en kambodjansk månadslön, för att få ut medicin till sin dödssjuka gudmor.
Alec och hans lilla grupp anordnar studiecirklar, diskuterar förbjuden litteratur, deltar i demonstrationer och sprider muntlig information vidare till likasinnade, alltid under extrem försiktighet för att undgå upptäckt från kambodjanska myndigheter. Vårt samtal förs i viskande ton, deltagarna tittar nervöst runt omkring sig och Alec drar flera gånger sitt finger över halsen under intervjun för att visa vad som väntar honom om de skulle bli upptäckta. Omfattningen av deras verksamhet är ännu blygsam och rädslan för repressalier är ständigt närvarande i ett land som ligger bra till för att inneha titeln som 1900-talets stora sorgebarn.
Det Kambodjanska kommunistpartiet (CPP) och dess ledare premiärminister Hun Sen har, med stöd och militär hjälp från Vietnam, styrt landet sedan den bitvis USA-stödda Pol Pots och de Röda Khmerernas styre avvecklades efter det vietnamesiska maktövertagandet kring 1979. Hun Sen, själv en kommendant i den kambodjanska armén under de Röda Khmererna, har blandat kommunistisk retorik med en hänsynslös form av kapitalism och en pro-vietnamesisk hållning som förvandlat det starkt traditionella Kambodja till ett samhälle där allt är till salu, även de religiösa helgedomarna, enligt Alec.
Nyligen fick Sokimex tillstånd för byggnation av turist-, kasino- och hotellverksamhet värd en miljard dollar på Bokorberget, en officiell kambodjansk nationalpark.
Genom historien har Kambodja utgjort vattendelaren mellan den indiska respektive den kinesiska civilisationen i Indokina. Man har utgjort en liten spelpjäs i ett evigt regionalt maktspel där Kina, Thailand, Vietnam, Indien och i modern tid även Frankrike och USA har exploaterat landet för sina egna syften.
Kambodja har en stark hinduistisk tradition, men runt 1300-1400-talet blev buddhismen den dominerande trosuppfattningen. Det mest storartade beviset på denna paradoxala historia är ruinstaden Angkor här i Siem Reap.
Tempelruinerna är en blandning av hinduistisk och buddhistisk tro. Området sträcker sig över flera mil och innefattar över 70 tempelruiner och mer än tusen mindre fornlämningar. Angkor är därmed världens största religiösa byggnadskomplex. Angkor har en mycket central roll i det starkt religiösa landet och fungerar som en enande symbol. Det mest välkända templet, Angkor Wat, pryder Kambodjas flagga och är föremål för en närmast oöverskådlig nationell stolthet.
En av ”bröderna” berättar för mig om den kanske viktigaste enskilda frågan för kritiker av regimen i Siem Reap, nämligen privatiseringen av Angkor. Han berättar ingående för mig om hur regeringen, efter påtryckningar från vietnamesiska affärsintressen och efter att ha mottagit stora mutor, accepterat att privatisera delar av Angkor till företaget Sokimex. Sokimex ägs och grundades av Okhna Sok Kong, en affärsman och kambodjansk senator av vietnamesiskt-kambodjanskt ursprung med starka kopplingar till både regeringen i Kambodja och den i Vietnam.
Genom det stora stödet från Vietnam har företaget tillskansat sig ett stort inflytande över det lilla landet. Sokimex har omfattande intressen inom hotellverksamhet, flygindustrin, petroleumindustrin och man är ett av de företag som vinner allra flest statliga kontrakt för infrastrukturprojekt. Nyligen fick man tillstånd för byggnation av turist-, kasino- och hotellverksamhet värd en miljard dollar på Bokorberget, en officiell kambodjansk nationalpark.
Den senaste uppgörelsen med regeringen om Angkor sträcker sig över åtta år. Den har kritiserats av oppositionen, varit föremål för korruptionsutredningar och prins Norodom Ranariddh, en folkvald premiärminister som avsattes av Hun Sen, halvbror till den nuvarande kungen, lovade innan han oförklarligt bestämde sig för att gå i pension, att han skulle återinföra Angkor under statens kontroll om han blev återvald.
Sokimex har primärt fått rättigheterna till biljettförsäljningen vid Angkor. En vanlig besökare betalar ungefär 140 svenska kronor för en vanlig dagstur kring tempelkomplexet. Antalet besökare har ökat stadigt med cirka 20 procent per år sedan Sokimex tog över verksamheten, i dag besöks turistattraktionen av närmare två miljoner människor per år.
Detta ger inkomster till Sokimex på omkring 40 miljoner dollar årligen, bara på biljettintäkter. Sedan tillkommer även inkomster från reklam, filminspelningar, vykortsförsäljning och kommission från restauranger och andra affärsverksamheter som bedrivs på området. Inkomsterna behöver inte redovisas och affärsuppgörelsen saknar transparens.
Staten i sin tur får en årlig andel på en miljon dollar som ska gå till en stor del av underhållet och restaureringen av Angkor. Sokimex bidrar med resurser, men materialet som används har kritiserats för att vara av dålig kvalitet och vid ett besök vid Angkor kunde jag med egna ögon se hur sten som bara suttit där ett par år var i nästan lika dåligt skick som sina flerhundraåriga motsvarigheter.
Den ökande strömmen turister sliter på tempelbyggnaderna och försvårar restaureringsarbetet, avgaser från bilar och tuk-tuks riskerar att rasera komplexet inom ett par decennier. Sokimex har gjort utspel om att man ska stoppa trafiken och ta in elbilar från en sydkoreansk underleverantör till företaget, men då med utländsk arbetskraft som förare – en omstrukturering som skulle slå undan benen på tusentals arbetande människor i Siem Reap som får sin huvudsakliga inkomst genom att köra turister till och från Angkor.
Sokimex är förmodligen en av de största bovarna i de utländska storföretagens exploatering av Kambodja, men de är inte ensamma. År 2005 privatiserades delar av det så kallade ”dödens fält”, en berömd massgrav och minnesplats för offer för de Röda Khmererna. Det såldes till ett japanskt bolag, JC Royal Co, som genast höjde priserna för inträde och anställde japansk arbetskraft, enligt den japanska tidningen Japan Times.
Kinesiska skogsbolag har förvandlat landskapet i Kambodja till oigenkännlighet, från att landet kring 1970 bestod av minst 70 procent regnskog till att det i dag blott återstår 3 procent. Den illegala exporten av thailändska och kambodjanska Rosewoodträd till Kina är en växande industri, en specialdesignad Rosewoodsäng kan säljas i Kina för upp till en miljon dollar. Varje år skjuts ett trettiotal kambodjaner ihjäl av thailändska säkerhetsstyrkor när de tar sig över till Thailand, medvetet eller omedvetet, på jakt efter finvirke. Vietnam anses, även här, ha en central roll som transitland för det illegala virket på sin väg mot kinesiska hamnar.
I storstäderna Siem Reap och Phnom Penh växer nya kines- och vietnamesägda restauranger och hotellkedjor upp likt svampar ur marken, konkurrerar ut lokala aktörer och återanställer utblottade kambodjanska arbetare för en bråkdel av den tidigare lönen. Alec uttrycker sin frustration:
– Vi har återigen blivit slavar, som under de Röda Khmererna, vi är andra klassens medborgare i vårt eget land. Kineser och vietnameser har kommit in och tagit över, min regering gör ingenting utan låter det hela fortsätta. De tror att vi kommer acceptera att vara slavar så att de kan bli rika, men vi kambodjaner är ingens slavar! Vi har inga ägare. Det är nog nu, vi har fått nog nu, allihop.
Under sommaren i huvudstaden Phnom Penh har det hållits omfattande demonstrationer som vid minst ett tillfälle lyckats stoppa trafiken. Protesterna har främst riktats mot regeringens försök att motarbeta det största oppositionspartiet CNRP, som anklagar regeringen för valfusk. Utanför den vietnamesiska ambassaden har nationalister och kambodjanska munkar under sommaren försökt blockera ingången efter ett uttalande från den vietnamesiska diplomaten Tran Van Thong, som sade att den tidigare kambodjanska provinsen Kampuchea Krom tillhört Vietnam långt före 1949 års inkorporerande i Vietnam efter order av den franska kolonialmakten.
Munkarna möttes av poliser och batongslag, närmast ett helgerån i Kambodja, och fördrevs snabbt från platsen, men de har återvänt gång på gång. Samtidigt möter attackerna mot munkar ett växande motstånd från vanliga, troende kambodjaner.
Det moderna Kambodja utgör en slags sinnebild för en globalisering som har löpt amok. Inte bara här, utan över hela jordklotet tillåts storföretag i maskopi med stora stater exploatera svagare men resursrika länder i en slags hejdlös ekonomisk socialdarwinism, samtidigt som deras regeringar förblir samarbetsvänliga eller passiva. Allt är till salu och ingenting är heligt. Detta system är inte begränsat till fattiga länder i Tredje världen, utan det sträcker sig även långt in i Europa, Nordamerika och till lilla Sverige.
