Urvalet är helt tillfälligt. Och just därför signifikant. Gamla mor har stuckit åt mig en bunt gamla tidningar. Mest Norra Skåne. I bunten finns en kultursida i NSk daterad lördagen den 24 april 2021. Jo, i en ensam och ödslig spalt har Jan Olsson fått yttra några tårdränkta ord om salig Bengt Hallberg, den berömde jazzmusikern, frid över hans minne. Men det är också allt.
För övrigt är uppslaget fullt med kvinnor och vänsterliberalistisk ideologi. Och det där är typiskt för förhållandena i Sverige i dag. En och annan invandrarpojke kan för all del få dyka upp och säga könsord och sen försvinna igen. Rappare, vet ni. De är artister. På riktigt. ”Jag svär på min mamma”. Annars är det i regel bara några enstaka grabbar i 40-talistgenerationen som får vara med och leka; särskilt sådana som står och harvar i ett vilset och vanmäktigt gråtprojekt av något slag. För övrigt ägs kulturen i det offentliga Sverige just nu av kvinnor.
Utan att skämmas
Maria Zandihn har en vindlande lång intervju på samma uppslag. Texten handlar om musikern och producenten Angelica Björnsson. Ni vet, Angelica. Inte? Inte jag heller. Och inte vet jag om hon är något bra. Maria Zandihn upplyser att sagda Angelica Björnsson älskar musik. Men det verkligt intressanta med henne är tydligen framför allt att hon gör ton och text åt Sharleen Spiteri. Ja, och så att hon jobbar ”både här hemma i Kävlinge och i London”. Vem tusan är Sharleen Spiteri, kan man ju fråga sig. Och svaret är, att det är en sångerska i ett band som kallar sig ”Texas”; en vid det här laget rätt bedagad föredetting i engelsk popindustri.
Ska vi verkligen hålla till godo med en kultur som utgörs av skräp och gift och som används emot oss?
Du vet troligtvis inte vilka Texas är, fast du nog har hört dem ett par tusen gånger i skvalradion sedan 1980-talets slut. Och det är ingen förlust för din del. Texas är en nullitet som man inte behöver veta något om för sin egen själs frälsnings skull. Hon är så obetydlig som kulturell företeelse att hon måste ta hjälp med sin konst av en nörd i Kävlinge. Och betala för det.
Angelica Björnsson stortrivs med globaliseringen. Hon är en riktig lyckans ost som får vara i både Kävlinge och London och därför får ”det bästa av båda världar”, tycker hon. Hon ”lever sin dröm”, som det numera kallas, på amerikansk svenska. Detta gör Angelica i spillrorna av den med USA-skräp nästan sönderbombade svenska kulturen. Och hon gör det utan att hon skäms det minsta.
På skattebetalarnas bekostnad
Elin Swedenmark jobbar på TT och får säkert en väldig spridning för sina alster. Här på uppslaget i NSk skriver hon om ett romanpris, som har tillfallit en ung kvinna. Ja, vem annars? Pristagaren heter Hanna Nordenhök. Nordenhök har skrivit en historisk roman, får vi veta. Ja, och så långt är väl allt gott och väl. Jag har förstås inget att invända mot att kvinnor skriver romaner. Men vad handlar den där historiska romanen om? Vilken tid? Vilka människor? Ja, det ska vi bara skita i, tydligen. Här är det något annat än historia som är angeläget och som tvunget måste fram och ut. Samtidigt som romanen alltså ska föreställa historisk.
Redan i ingressen får vi veta att Nordenhök ägnar sin skildring åt ”manlig hybris” och ”kvinnlig utsatthet”. Ja, ni fattar. Det är det vanliga ideologiska testuggeriet. Och tror ni inte att de har lyckats att klämma in ”metoo” här också! Även det i ingressen.
Nordenhöks tvivelaktiga historiska roman har alltså belönats med ett pris. Det är utdelat av Sveriges Radio. ”Sveriges Radios romanpris”. Det betyder till råga på eländet att det är du och jag som betalar för priset. Vi betalar för den politiskt motiverade upphöjelsen av den här politiskt motiverade romanen, skriven och utgiven i offentligheten till vårt förfång, över skatter och avgifter.
Dags att dra in apanaget
Det här är förvisso bara två ynka exempel på samtida svensk kultur och kulturjournalistik. Men jag kan försäkra er att de är typiska för hela tidsskedet. Om ni alltså inte redan har gjort den iakttagelsen själva. Slå annars upp vilken svensk dagstidning som helst, vilken dag som helst, och se. Innan jag stöter på mina båda specimen här ovan har jag hunnit bläddra mig förbi en miljard alldeles snarlika exempel. Särskilt under det senaste decenniet.
Min ovetenskapliga slutsats står lika klart synlig i luften framför mig som klottret på alla tåg som rusar förbi mig ute i pendlingstrafiken: Kvinnor har tagit över i kulturen. Och nu leder de oss in i ett kulturellt och politiskt förfall. De talar och skriver och ”skapar” ideologiskt, inte personligt, om de inte rent av arbetar propagandistiskt. Dessa kvinnors kultur är helt och hållet anglosaxisk, ofta bärgad ur amerikanska kloaker någonstans. De är för abort och tvångsvaccinering och andra statliga övergrepp mot en befolkning – och de är det i stort sett bara därför att deras idoler i USA är det. De är mot Vår Herre, fosterlandet och familjen. Och de har inget annat att sätta istället än ”frigörelse”, det ohämmade sysslandet med egna emotioner och eget sex och den skuld och den projicering av skuld på andra som alltid oundvikligen blir följden. Alltså bråk. Gräl. Ett evigt uppslitande grälande. De är också mot män. Eller kanske mera exakt: de är mot dem av oss som försöker att uppträda som fäder. De är för det fria sexandet och mot pappor.
De här kvinnorna har objektivt sett, alltså oberoende av vad de själva tycker och tänker och fattar, gått med på att bli kollaboratörer åt det vänsterliberala imperiet USA. Deras skövling av kulturen är ett vapen använt mot oss andra.
Det är inte så underligt att svenska män avskyr kulturen. Det finns ingenting uppbyggligt för oss att hämta i romaner och på scener och på utställningar och på dagstidningarnas kultursidor. Och frågan för vår del blir då: Ska vi verkligen hålla till godo med en kultur som utgörs av skräp och gift och som används emot oss? Svaret är rätt enkelt, tycks det mig. Svaret är ”Nej!” och ”Lägg ner!”. Och det ska inte vara någon större praktisk svårighet att komma en sådan nedläggning åstad. Det är som med mångkulturen: det är egentligen bara att dra in bidraget. Utan understöd från staten får kultkvinnsen sammanbrott, storknar och tystnar.