Rätten att få bestämma över sitt närområde, där man bor och lever, är kanske det viktigaste för människor och en självklar demokratisk rättighet. Det är glädjande att se det lokala engagemanget och att folket faktiskt sätter ned foten när politikerna försöker köra över de boende. Nyligen rapporterade vi om skolnedläggningar i Ludvika och i detta nummer gör vi en djupdykning i det folkliga motståndet mot att migranter med ickeeuropeisk kvinnosyn placeras ut i närheten av vanliga barnfamiljer. Människor organiserar sig, gör namninsamlingar för folkomröstning, undertecknar protestlistor, skriver till tidningar, demonstrerar och ställer lokala politiker till svars. Vi hoppas att våra reportage ger människor råg i ryggen att kämpa och att vi kan förmedla praktiska råd om hur man kan arbeta demokratiskt på lokalplanet. Nedläggningar av vård och service drabbar numera varje landsända. För att kunna värna sitt närområde är det viktigt att folk hjälps åt. Jag tror att något gott kan komma av det hela, nämligen att svenskar kommer ur sitt skal och tvingas samarbeta lokalt för att skapa ett bättre Sverige. Det är så en gemenskap byggs, med samarbete om gemensamma intressen.
Samtidigt som folket vaknar blir den styrande eliten allt mer verklighetsfrånvänd. På radions P3 Tankesmedjan tog man nyligen upp sextrakasserierna och våldtäkterna på nyårsnatten i Köln med kommentaren ”pojkar i Köln beter sig som pojkar alltid gör”. Radiopratarna är alltså samma typ av feminister som sett till att den världsberömde visselblåsaren och fredsaktivisten Julian Assange tvingats hålla sig gömd på Ecuadors ambassad i London sedan 2012 för att ha haft ömsesidigt frivilligt samlag med två svenskor men inte velat ha kondom. Till och med FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden har kritiserat hanteringen av fallet och menar att Assange bör kompenseras, men det viftas bort i Sverige. Hanne Kjöller på DN tycker till exempel att det är en cirkus och att hon i så fall ska ha kompensation för att ha låst in sig på toaletten medan hon skrev sin artikel. Annat var det när ”Svenska FN-förbundet”, en liten vänsterförening som huserar på Skolgränd 2 i Stockholm och som inte har ett dugg med det riktiga FN att göra, kritiserar Sverige för ”rasism”, då blir det löpsedlar i svensk press, vilket vi rapporterade om i NyT v 27/2014.
Situationen kan dock komma att bli ännu värre i Sverige, med tanke på att risken för storkrig i Mellanöstern ökar dag för dag. Vår utrikesredaktör Christer Ericsson skriver om hur Saudiarabien, som utmärkt sig för sitt stöd till de syriska jihadisterna, nu säger rakt ut att man kommer gå in med markförband i Syrien. En nybildad global islamisk militärallians är tänkt att sättas in. Samtidigt verkar Turkiet förbereda en markinvasion. På ena sidan återfinns den ryskledda koalitionen bestående av Ryssland, Syrien, Iran och Irak (de två sista med shiitiska statsledningar) samt den libanesiska shiitiska motståndsrörelsen Hizbollah. De är politiskt och ekonomiskt uppbackade av länder som Kina. Mot dem står USA (NATO), västmakterna (NATO), Turkiet (NATO), Saudiarabien och den i praktiken sunnimuslimska militäralliansen som alla – mer eller mindre öppet och i skiftande omfattning – stöder de så kallade syriska rebellerna vilka till största delen består av jihadister som Nusrafronten (al-Qaida i Syrien), trots att dessa formellt är terrorstämplade av USA och svartlistade av FN:s säkerhetsråd. Det är en lika ohelig som oresonlig allians. Även om det är uppenbart att striden står dem emellan och i förgrunden handlar om den syriska presidenten Bashar Assads varande eller icke varande, har de alla det gemensamt att de påstår sig vara i Syrien för att bekämpa IS. Inte ens västmedia försöker dölja det uppenbara. Till exempel den brittiska affärstidningen Financial Times skrev nyligen att ”regionala observatörer säger att det bara är en täckmantel för att kunna ingripa och hjälpa de syriska rebellerna”. En av våra diplomatiska källor säger att situationen är lika historiskt unik som farlig, då ”halva världen” förment allierade och med vapenmakt påstår sig bekämpa samma fiende, Islamiska staten, medan de egentliga opponenterna – flera med kärnvapen – försöker utmanövrera varandra politiskt och militärt utan öppen väpnad konfrontation … hittills.