Minnet är kort, och yngre läsare kanske blir förvånade över att kritiken mot Bonniers maktkoncentration tidigare har tagits upp i riksdagsdebatter och utredningar från regeringshåll. Under 2000-talet har kritiken mot Bonniers på det hela taget tystnat.
Thomas Mattsson, chefredaktör för Bonnierägda Expressen, skriver i ett blogginlägg om debatten kring Bonniers mediedominans: ”Jag tror inte den debatten är aktuell nu. 1970-talets utredande om en lex Bonnier efter familjens köp av Svensk Filmindustri, dåvarande kulturminister Marita Ulvskogs försök med Mediekoncentrationskommittén på 1990-talet och Socialdemokraternas översyn av ägarkoncentration för ett decennium sedan är inte några hot mot Bonnier.”
Men varför är det så? Mattsson hävdar att det beror på att Bonniers minsann nu inte bara äger liberala tidningar utan även socialdemokratiska och centerpartistiska. Han pekar också på att olika Bonniertidningar haft olika ståndpunkter ifråga om regeringsbildningen.
Argumentet är så dumt att man baxnar. Det Bonniertidningarna haft olika åsikter om är hur man bäst ska ta sig framåt mot exakt samma mål, nämligen ett liberalt, mångkulturellt samhälle där alla är utbytbara kuggar i den globala ekonomiska maskinen. Och detta är alltså vad Mattsson anser är mångfald i debatten. Ingen av dessa tidningar representerar till exempel sverigedemokratiska åsikter – som närmare 20 procent av befolkningen hyser.
Ingen kan ha missat att C och L numera tycker exakt likadant som sossarna i alla viktiga frågor – och då framförallt i invandringsfrågan där åsiktsspridningen är som störst bland vanligt folk och som minst bland politiker och systemmedia. Det är också den fråga där flest svenskar misstror systemmediernas rapportering. Det finns även andra viktiga frågor där vanliga svenskar helt saknar röst i den ”etablerade” pressen.
Eftersom den svenska journalistkåren ändå är så ideologiskt inavlad, kan det vara frestande att tro att det inte spelar någon roll vem som äger massmedierna. Det är emellertid en felaktig bild. Konsolideringen av medierna i Bonniers händer innebär att där det tidigare fanns ett utrymme för avvikande åsikter som inte utnyttjades, är det utrymmet snart helt försvunnet. Åsiktskorridoren centraliseras ännu mer kring den politiska mittfåra som i dag också har regeringsmakten, och uppstickare på både höger- och vänsterkanten rensas sakta bort.
Det ska också påtalas att Bonnierägda medier gått i bräschen för att skapa det nuvarande samhällsklimatet. DN var den tidning som drev fram beslutet att officiellt utropa Sverige till ett mångkulturellt samhälle 1975, för att ta ett exempel.
Familjen Bonnier är till på köpet ökänd för att lägga sig i vad deras medier skriver. Inte i det dagliga journalistiska arbetet, naturligtvis, men deras anställda vet vad som är tillåtet och inte – och om de inte vet det, får de lära sig den hårda vägen, som Expressens tidigare chefredaktör Erik Månsson gjorde då han fick sparken för att ha försökt låta båda sidor komma till tals i invandringsfrågan 1993. Att han dyrt och heligt lovade att hans och Expressens sympatier låg hos invandrarna och inte hos de dumma svenskarna som man konstaterade ville ”köra ut dem” hjälpte inte – det var en debatt som inte skulle få höras.
Att ha en fri och mångsidig nationell massmedia blir inte mindre viktigt därför att jättar som Google och Facebook även de styr över idéernas marknadsplats och är större än Bonniers. Tvärtom! Vi är i större behov än någonsin av uppstickare och avvikare för att inte åsiktskorridoren ska krympa ihop tills vi tvingas krypa i den.
Frågan om en ”Lex Bonnier” som förhindrar att familjen Bonnier och andra av deras sort lägger hela mediemarknaden under sig är därför mer aktuell än någonsin. I dag tror jag tyvärr inte att vare sig SD eller V törs ta upp den, och sossar eller moderater vill det inte ens.
Istället är alternativmedierna just nu den enda framkomliga vägen för att bryta Bonniers järngrepp om Sveriges massmedia och samhällsdebatt. När Bonnier och deras gelikar försöker trycka ihop åsiktskorridorens väggar, ingår Nya Tider och våra trogna läsare i den kil som bänder dem utåt igen. Vi är fast beslutna att vinna den kampen.
