Regeringen har upptäckt att Sverige behöver bostäder. På asylförläggningarna bor det 15 000 personer som har fått uppehållstillstånd och som redan borde ha flyttat därifrån. Under de närmaste fyra åren beräknas ytterligare 400 000 asylsökande komma till Sverige. Dessutom vill svenska ungdomar flytta hemifrån. Studenter behöver bostäder på universitetsorterna. Unga svenska barnfamiljer skriker efter en bostad på den ort där de har sin försörjning. Det tar tid att få fram bostäder.
År 1938 gjorde journalisten Lubbe Nordström en resa genom Sverige som han kallade ”Lortsverige”. Människor hämtade diskvatten i en hink och torrdass fanns på gården. Något behövde göras och det snabbt. Andra Världskriget kom emellan. I slutet av 1940-talet gjordes en stor inventering av arbetarnas bostadsförhållanden i Norrköping. Man började fundera på detaljerna.
ATP-reformen trädde i kraft 1960. Den var en förutsättning för regeringens bostadspolitik som fick namnet miljonprogrammet. En miljon bostäder byggdes mellan åren 1965-1974, pengarna tog man från pensionsfonderna. På arkitektkontor hade man ritat hus och på Stadsbyggnadskontoret stadsplaner. Arbetarklassens och böndernas ungar hade gått som lärlingar på byggen. De familjer som kunde flytta in i en trea i en förort till Stockholm med badkar, kyl och frys och egen balkong var överlyckliga. Föräldrarna kunde få ett eget rum. Men det tog nästan 35 år från den första larmrapporten tills att husen var på plats.
Svensk bostadsmarknad har tidigare varit subventionerad av staten med räntebidrag, hyresbidrag och andra stödformer. Priserna på nya bostäder blev höga och i januari 1969 utökades familjebostadsbidraget. Som mest betalade staten ut 30 miljarder kronor per år i bostadssubventioner. Konkurrensen var osund. Svenska byggpriser låg omkring 20 procent högre än med jämförbara länder.
När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 bestämde sig regeringen för att svälta ut bostadsbolagen för att få en effektivare byggmarknad. Gradvis sänktes bidragen. Byggandet minskade. Samtidigt ökade invandringen. Under de första åren märktes inget. Om en ensamstående person ersätts med en trebarnsfamilj så ökar inte trycket på bostadsmarknaden.
Processen skedde gradvis. En ensamboende svensk flyttade från en lägenhet i en förort och ersattes av en invandrarfamilj på fem personer. Allteftersom antalet invandrare ökade i en stadsdel flyttade ytterligare svenskar därifrån och ersattes av dubbelt så många invandrare. Hyresrätter blev bostadsrätter i innerstäderna och svenska familjer tog banklån. Efterfrågan på segregerade svenska områden, med omskrivningen ”barnvänliga” och ”lugna” områden, var större än utbudet och priserna sköt i höjden.
Sedan mitten av 1990-talet har bostadsbyggandet legat kring 15 000 till 25 000 bostäder per år, mestadels bostadsrätter och villor i förmögnare områden. I många kommuner hade asylinvandrare företräde till en hyreslägenhet. Ungdomar har fått allt svårare att hitta sin första bostad.
Bostadssituationen var fortfarande hanterbar för tio år sedan. Så fick vi en borgerlig regering 2006. Invandringen fördubblades. Nyanlända invandrare placerades på vandrarhem, pensionat, slott och herrgårdar. Normala sängplatser tog slut.
Ett par ”godhjärtade” journalister i Stockholm angrep 2010 Frankrikes president Sarkozy för dennes behandling av romer. Ryktet om detta nådde romerna som då sökte sig till Sverige och slog sig ner i innerstäderna. Journalister bor i innerstäderna. De vill inte ha romer på sina gator. Plötsligt blev bostäder till invandrare ett angeläget och hett journalistiskt ämne.
Bostadssituationen är nu mycket besvärlig. Omkring 100 000 ungdomar vill flytta hemifrån, 15 000 asylsökande som fått uppehållstillstånd saknar boende, ytterligare 400 000 asylsökande är på väg till Sverige och snart bor 100 000 romer i tältläger inne i städerna. Fler studentbostäder behövs. Nära en halv miljon människor i invandrarområden är dessutom trångbodda. Allmännyttans organisation Sabo har beräknat att under de närmaste fem åren behövs 426 000 bostäder i Sverige. Det motsvarar det totala antalet bostäder i dagens Stockholms stad.
Miljöpartisten Mehmet Kaplan är bostadsminister. Han har föreslagit 250 000 modulhus, som är nyspråk för bostadsbaracker alternativt nödbostäder, men bostadsministern verkar ha glömt en del detaljer.
För att kunna bygga bostäder behövs finansiering, arbetskraft, mark, arkitektkontor, stadsplaner och byggbolag. Sveriges statsfinanser går med underskott. Pensionsfonderna kan inte plundras ännu en gång. För att kunna öka byggandet behövs omkring 100 000 byggnadsarbetare. På kommunernas stadsbyggnadskontor har antalet anställda halverats. Där behövs också folk.
Mehmets första plan är att kommunerna ska skriva om sina regelverk. Det kostar inget. Ett bostadsområde behöver också kommersiell och offentlig service i form av affärer, barnavårdscentraler, daghem, skolor, infartsvägar, lekparker, el, vatten och avlopp. De kostnaderna finns inte med i Mehmets kalkyler. För en skicklig politiker hade det tagit minst fem år, troligen tio, att ordna finansieringen, hitta arbetskraft, skapa nya regelverk och avtal för kommersiell och offentlig service.
Låt oss ändå anta att 290 kommuner trollar fram nya regelverk, att Sveriges ökande statsskuld plötsligt hittar ett nytt sätt att finansiera ett ökat byggande och att Kaplan får upp sina modulhus.
Ett rimligt antagande är att ett hundra nya områden bebyggs med vardera 2 500 baracker. Jag hörde ett radioinslag häromdagen i Morgonekot från en överbelagd asylförläggning. En boende berättade att de var 600 asylsökande från många olika kulturer, så det var bråk hela tiden. Journalisten felöversatte och sa att de asylsökande var oroade över brandrisken.
För att undvika nedbrunna kåkstäder måste nog kristna syrier bo för sig och muslimer för sig. Vi kommer att få afghanska, somaliska, eritreanska, etiopiska, irakiska, turkiska och sunnimuslimska enklaver, hårt segregerade. Miljöerna kommer att bli enkla, men ytterligare en tanke måste tänkas. I miljonprogrammets bostäder flyttade svenska familjer in som hade arbeten och kunde betala hyrorna. De betalade dessutom skatt som bekostade skolan, daghemmet och vårdcentralen.
Enbart hyran för Mehmets moduler har beräknats till närmare 60 miljarder kronor per år, men med långa avskrivningar och torftiga miljöer kan man pressa kostnaderna till 30 miljarder. De som flyttar in har inga inkomster och många kommer troligen aldrig att få några. Alltså skickas notan till svenska folket. Dessutom beräknas en upprustning av miljonprogrammets nedgångna bostäder kosta sammanlagt 300 miljarder kronor. Bränder i förorter är inte gratis. De pengarna finns inte heller.
Boverket säger att det behövs 426 000 bostäder så att även svenska ungdomar, svenska studenter och svenska barnfamiljer ska kunna få en bostad. Mehmet Kaplan planerar bara för bostäder så att Sverige kan klara sina invandringspolitiska mål.
Stefan Torssell skriver regelbundet i Nya Tiders pappersupplaga. Stöd Nya Tider och Stefan Torssell genom att teckna en prenumeration här.