I veckans nummer intervjuar vi Elise Rydahl, som valt att lämna vänsterrörelsen. Hon anser att den övergett sina tidigare principer och i dag stödjer globalisternas agenda. Inte minst gäller det stödet till olika krigsinsatser, något tidigare otänkbart då rörelsen arbetade för fred.
Vi känner igen resonemangen från många av dagens Sverigevänner. Nya Tiders skribent, konstnären och naturvännen Åke Blomdahl, var tidigare aktiv i Miljöpartiet och försökte förmå partiet att inse de omfattande problemen med migrationen, inte minst på miljöområdet. I striden inom MP fanns också den kände opinionsbildaren Jan Milld, som tidigare hade återkommande krönikor i Nya Tider.
Han har varit medlem i SSU och därefter Socialdemokraterna, och har alltid betraktat sig som antirasist. Han har aktivt stöttat olika nationers kamp mot imperialism, men att alla dessa skulle få invandra till Sverige fanns aldrig på kartan. På grund av sitt engagemang för varje nations rätt till självbestämmande blev han tidigare stämplad som vänsterradikal, i dag kallas han högerextrem – detta utan att ideologiskt ha flyttat sig ur fläcken.
En annan sådan person är debattören Jörgen Kromann. Han har i tidigare artiklar och intervjuer berättat om hur han deltog i Vietnamdemonstrationer i slutet av 1960-talet under parollen ”Alla folks frihet – Hela världens fred”. Det är en paroll som han stödjer än i dag, men när det gäller ett fritt och självständigt Sverige så betraktas det plötsligt som ”rasism”.
Det handlar om så mycket mer än bara invandringen. I Nya Tider har vi genomgående rapporterat om de olika globalistiska krigen, på senare tid mot Libyen, Jemen och Syrien. Det är krig som den svenska vänsterrörelsen stödjer, i fallet Libyen röstade Vänsterpartiet och Miljöpartiet med Socialdemokraterna för svenska strids- och propagandainsatser på Natos sida.
I veckans nummer berättar vi också om att vården, som redan går på knäna, blir allt svårare att finansiera. Redan om fem år beräknas 90 miljarder kronor saknas för att upprätthålla bara dagens tvivelaktiga nivå.
Enligt Elise Rydahl består dagens ”vänster” inte av arbetare och förstår därför inte arbetarnas situation med lönedumpning och mångkultur. Detta exemplifieras inte minst av statsminister Stefan Löfven, som nyligen höjde sin egen lön med 48 000 om året från och med 1 juli. Hans nya månadslön blir 172 000 kronor, vilket är en av de allra högsta i Europa.
Detta samtidigt som han predikar rättvisa och ”schyssta villkor”. På det politiska jippot Järvaveckan i Stockholm i mitten av juni tog han upp städerskan Ysabel med orden ”I dag visar vi vår solidaritet med Ysabel, och städare världen över”.
Kommunalarbetarens uppgifter gör gällande att heltidsarbetande städare i offentlig sektor tjänar cirka 24 000 kronor i månaden. Rydahl sammanfattar det hela med att det inte är hon som lämnar vänsterrörelsen – det är rörelsen som lämnat henne.
