Migrationsverket har bråttom att ta hit ankarbarnens föräldrar och andra anhöriga. Och det på order av regeringen.
De kallades under lång tid för ”ensamkommande flyktingbarn”, men sedan Nya Tider och andra alternativmedier gjort avslöjande reportage om ”skäggbarnen” blev lögnen alltför uppenbar, och den officiella benämningen är nu ”ensamkommande unga”. Egentligen är de inte heller ensamkommande, då ofta grupper av dessa unga män – det är nästan aldrig flickor – reser tillsammans. Rätt begrepp borde vara ”gruppresande män”.
Att vara ”ensamkommande” och ”barn” ger stora fördelar i det svenska systemet, vilket vi skrivit om utförligt i Nya Tider. Man får all möjlig uppassning och självklart lättare att få asyl, inte för att man är förföljd utan för att man anses vara ensam i världen. Regeringen har gång på gång infört nya undantag för att låta afghaner som går i svenskt gymnasium stanna, trots att de av Migrationsverket funnits sakna asylskäl och fått avslag på sin asylansökan.
Dessa unga män kommer dock inte bara för sin egen skull. Det är ofta ett projekt från hela familjen, som samlar pengar till den långa resan, väl medvetna om den stora belöningen om det lyckas. Om en son kan placeras som ”ankare” i ett land vars befolkning genom hårt slit och uppoffringar lyckats bygga upp en välfärd, kan snart alla syskon, kusiner och farbröder flytta efter. Rätt till anhöriginvandring omfattar visserligen bara nära anhöriga, som föräldrar och syskon, men dessa har ju i sin tur nära anhöriga. Att en enda person på detta sätt kan ta in dussintals på bara något år kallas kedjeinvandring.
Att låtsas vara ensam i världen för att väcka sympati och få asyl, men i själva verket vara en del i en uträknad plan som ska lura det svenska systemet att ge dussintals lycksökare gratis försörjning livet ut, betraktas så klart av de flesta som oetiskt, bedrägligt och brottsligt. Nu spelar dock myndigheterna med i denna bluff.
När Nya Tider kontaktar Migrationsverket får vi beskedet att när det kommer till anhöriginvandring så prioriteras ”ensamkommandes” föräldrar framför andra anhörigärenden. De afghanska männen, som det oftast handlar om, har nämligen påstått att de är strax under 18 år när de kom till Sverige, och snart är de alltså inte ”barn” längre. Nu dyker mirakulöst deras försvunna föräldrar upp och vill ”återförenas” med den försvunna sonen. Reglerna är mer generösa för återförening med ett barn än någon som fyllt 18 år, och enligt Migrationsverket riskerar alltså ”barnen” en så kallad rättsförlust om deras ärende skulle dröja lika länge som andra ärenden i Migrationsverkets system och de under tiden skulle bli vuxna. Regeringen har därför instruerat Migrationsverket att dessa skall få gå före i kön.
Regeringen och myndigheterna spelar alltså med i denna cyniska bluff, en charad vars enda syfte är att placera en familjemedlem som ankare i Sverige för att sedan kunna ta in en aldrig sinande kedja av anhöriga.
Myndigheterna borde självklart avslöja denna bluff, och när föräldrarna plötsligt ger sig till känna så borde så klart återföreningen ske i deras eget hemland. Migrationsverket har ju redan konstaterat att det inte finns någon orsak att bevilja asyl på grund av förföljelse eller någon annan av de många olika omständigheter som kan ge asyl i Sverige.
Både så kallade borgare och socialister i riksdagen är lika delaktiga i bedrägeriet. De som är i opposition kritiserar den havererade invandringen, men sedan när man själv tar över rodret slår man genast nya rekord i invandring. Som skattebetalarna självklart får bekosta.
Man har dessutom låtet riksdagens minsta parti, Miljöpartiet som med nöd och näppe klarat sig över riksdagsspärren, diktera villkoren. Det var MP som trumfade igenom att tusentals unga afghanska män skulle få stanna i Sverige, trots att de saknar asylskäl. Steg för steg förhalade man utvisningarna, bland annat med förevändningen att de skulle studera, men det illa dolda och ofta direkt uttalade syftet var att de skulle få stanna permanent. Vilket också skett.
Det senaste i raden av dessa steg är att de gruppkommande ankarmännen inte längre behöver visa att de har fått ett jobb som varar i två år för att få stanna. Den 23 november meddelade regeringen att det nu ska räcka med löfte om ett års jobb. Förslaget skickades ut på snabbremiss, det var bråttom eftersom en del av afghanerna trots alla undantag annars riskerade att gå miste om sin förmånliga tillvaro i Sverige. Detta trots att staten redan subventionerar hundra procent av arbetsgivarens kostnader om de anställer en ”nyanländ”, och när detta inte har räckt har kommunerna specifikt prioriterat ”ensamkommande” när de tillsatt tjänsten i bland annat äldrevården (se NyT v.7/2018 och NyT v.40/2020).
Detta är så klart inte bara en ekonomisk fråga. Nya Tider har tidigare rapporterat utförligt om den våldsvåg som drabbat Sverige i kölvattnet av denna fjärrinvandring, inte minst vad gäller grova sexualbrott. Sverige har även ”berikats” med en ny form av brott, nämligen homosexuell gruppvåldtäkt, där gärningsmännen hittills uteslutande varit invandrare från Afghanistan. Jag har tidigare redogjort för denna kulturella egenhet med ”de dansande pojkarna”, Bacha bazi (NyT v.24/2019). De unga pojkarna hålls som sexslavar, inte bara hos rika män, utan till exempel varje polisstation har sin egen Bacha bazi.
I detta nummer skriver vi om att Brå, efter många års vägran, nu trots allt ska genomföra en kartläggning av etnicitet i samband med ungdomsbrott. Där redogör vi också för hur regeringen, liksom tidigare regeringar, konsekvent vägrat att se eller ens undersöka något samband mellan invandring och den eskalerande brottsligheten.
Regeringen är alltså inte bara medskyldig till att svenska skattepengar går till en omfattande asylbluff, utan är också direkt ansvariga för det lidande som drabbar befolkningen genom gruppvåldtäkter – numera även homosexuella sådana – förnedringsrån, kriminella klaner och annat som inte fanns i Sverige tidigare. För detta måste politikerna ställas till svars, förr eller senare, och straffas.
Bluffen med ankarbarnen är ett illustrativt exempel på falskspelet som regeringen sysslar med. Man påstår att ”barnen” är alldeles ensamma i världen, och alla som påstår något annat är elaka människor med fördomar. När så föräldrarna mirakulöst dyker upp och vill ”återförenas” borde man så klart be alla som varnat för att detta skulle hända om ursäkt och genast skicka ”barnen” till deras föräldrar. I stället gör man tvärtom, man hjälper till i charaden och instruerar till och med myndigheterna att skynda på ansökningsprocessen för att få hit hela klanen som fort som möjligt.
