Reuterholm träder fram

Den 29 mars 1792 kunde Gustaf III:s svägerska, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, till stor del känna både lättnad och glädje.

Svågern, som hon hatat och länge önskat livet ur, hade nu äntligen dött i sviterna av skottskadan som tillfogats honom tretton dagar tidigare. Hennes make och kusin, hertig Carl av Södermanland, hade dessutom framgångsrikt satt stopp för utredningen av konspirationen och förstört den ursprungliga listan på konspiratörer.

Under tiden som den omfattande mörkläggningen pågick dömdes och avrättades Jacob Johan Anckarström för mordet på Gustaf III medan den mest sannolike attentatsmannen lämnat landet med en tunna guld som han fått av hertig Carl. Detta har tagits upp tidigare och ingående i artiklarna ”Attentatet mot Gustaf III” (eNyT v. 15/2018) och ”Frimurarnas dolde mästare” (eNyT v. 39/2020).

Hertiginnan blev dessutom gravid för allra första gången senare det året. Sannolikt var hennes älskare Fabian von Fersen fadern, men det talade hon naturligtvis inte högt om.

Kort sagt, från och med slutet av mars 1792 kunde hertiginnan vara både lycklig och lättad. Dock fanns det en man som verkligen kommit att bli en mycket besvärlig nagel i ögat på både henne och hertig Carl. Denne man var ingen annan än den finske baronen Gustaf Mauritz Armfelt, som varit Gustaf III:s nära vän i många år och senare den våren blev en av de ledande gestalterna inom en rörelse som inte bara hertigen utan även Gustaf Adolf Reuterholm kom att betrakta som mycket farlig.

Kodicillen som försvann

För att förstå varför de förföljelser och utrensningar som kom att prägla de fyra år då Gustaf Adolf Reuterholm i praktiken styrde Sverige alls ägde rum är det viktigt att känna till de olika versionerna av Gustaf III:s testamente. I Kärlekens krigare nämner Christopher O’Regan att Gustaf III:s ursprungliga testamente från år 1780 ”hade gjort hertigen till regent med i stort sett oinskränkt kunglig makt under Gustaf Adolfs tid som omyndig”. Detta testamente kom dock att ändras nio år senare när Gustaf III:s val att genomdriva Förenings- och säkerhetsakten, som inte bara innebar enväldig kungamakt utan även jämlikhet inför lagen oavsett samhällsklass, gav honom en dödsfiende i hertig Carls hustru. Hertiginnans stämplingar mot Gustaf tycks nämligen ha minskat hans redan försvagade tillit till hertig Carl ytterligare, för O’Regan noterar att kungen år 1789 oroat sig över sin sons framtid och därför ”förklarat att Gustaf Adolf skull bli myndig redan vid arton års ålder, i stället för vid tjuguett som det ursprungliga testamentet föreskrev”.

Den 29 mars 1792 skrev den döende kungen en tredje version av sitt testamente. Detta dokument utgjordes av, som O’Regan skriver, fyra akter: ”Den första föreskrev att hans trettonårige sons vice guvernör, informator och alla hans övriga lärare skulle förbli i tjänst fram till den dag sonen blev myndig; den andra gjorde en av hans gamla vänner sedan barndomen till chef för utrikesaffärerna medan den tredje förordnade Armfelt till överståthållare”. Den fjärde, och viktigaste, utgjordes av kodicillen som, vilket O’Regan framhåller, ”stadgade hur sammansättningen av den kommande förmyndarregeringen skulle se ut”. Enligt O’Regan vingklippte även denna kodicill hertig Carl helt. Hertigen miste, som O’Regan skriver, ”ställningen som ensam regent; han skulle inte längre ha en extra röst vid voteringarna, vilket han normalt skulle ha rätt till, även enligt de gamla testamentena. Han förlorade också möjligheten att själv få välja sina medarbetare”.

När hertigen några timmar senare läste igenom testamentet och dess kodicill blev han, enligt O’Regan, missnöjd över kodicillens innehåll. Dock fann han snart, som O’Regan skriver, ”en förödande inkonsekvens i texten, som gjorde den lagligen obegriplig och därför omöjlig att följa ordagrant. Där fanns nämligen inte en enda stavelse som upphävde hertigens rätt till förmynderskapet över Gustaf Adolf, samtidigt som det uttryckligen stod att den nuvarande interimsregeringen, till största delen bestående av Gustaf III:s anhängare, skulle sitta kvar”.

Hedvig Elisabeth Charlotta hävdade dessutom i en senare anmärkning i sin dagbok att kodicillen skall ha varit ”så illa skrifvet, att man svårligen ens kunde känna igen kungens handstil.” Detta var dock föga förvånande då den döende kungen varit mycket svag när han skrev kodicillen.