Henrik Jonasson berättar öppenhjärtigt för Nya Tider, med ett språk som rör sig i gränslandet mellan dröm och verklighet, om den påträngande känslan av meningslös tillvaro som hemsökte honom i yngre dagar, och det var i tonåren som en annan känsla växte fram av att något saknades:
– Jag hade något inom mig som inte var tillfreds, som ville bryta fram, som ville förstöra allt jag hittills vetat och känt, säger Jonasson.
Det var då som han började grubbla på de eviga frågorna om vad som är sant och vackert. Han berättar vidare att en yttersta princip behövde tillfogas i livet, vilket ledde till att han fördjupade sig i den gamla litteraturen.
– Men desto viktigare var att jag började blicka inåt, mot den känsla som grodde i mitt bröst. Mitt tecknande omvandlades till konst, ett redskap för att tolka och uttrycka det som kallade inom mig.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.