En majoritet av hot och överfall sker i de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Men inte bara. Även i relativt små kommuner som Malung och Motala har personal drabbats. En enkätundersökning från fackförbundet Kommunal visar att två av tre ambulanssjukvårdare som utsatts känner ett obehag efter avslutat arbete.
Flera inom räddningstjänsten har i intervjuer för olika medier vittnat om den brutalitet de utsätts för när de är på utryckning. Brandmän, poliser och ambulanssjukvårdare lever i en extremt utsatt miljö, där vapen, fyrverkeri, hot, molotovcocktails och stenkastning numera är en del av vardagen för utryckningspersonal ute på fältet.
För Magasinet Neo den 6 februari 2015 berättar även Henrik att han är kritisk till hur media hanterar det hela.
– Det är jättetyst. När jag ser alla dessa skjutningar eller knivskärningar så upplever jag att detta måste man börja problematisera, skriva om, men det är oroväckande tyst.
Nya Tider valde att göra en djupdykning.
Våldet ökar och blir grövre
– Vi åker på skottskadade och knivskärningar varje vecka. Förr, på nittiotalet, var det ett unikum som man inte behövde räkna med, sade Henrik Johansson, ordförande i Ambulansförbundet Alarm, i en intervju med Magasinet Neo.
Enligt honom har våldet inte alls minskat i Sverige, som många påstår.
– Tvärtom. Det är möjligt att man har tittat på anmälningstalen och det kan ju ge en annan bild. När jag talar med ungdomar inom vår verksamhet får vi bilden att det inte längre är givet att man ska anmäla brott, berättar Johansson.
Han får medhåll av Åke Östman, VD på Ambulanssjukvården i Storstockholm AB, som menar att våldet blivit hårdare och brutalare.
– Se på alla skjutningar i storstäderna och handgranater som kastats i Malmö. Så här våldsamt var det inte förr. Visst fanns det våld även bakåt i tiden men inte på det här sättet, säger han till Nya Tider.
NyT: Men har våldet ökat markant mot ambulanspersonal som vissa rapporter säger?
– Ja och nej. Antalet anmälda tillbud och arbetsskador har inte direkt ökat. De är ganska konstanta faktiskt. Tyvärr kan det vara så att många medarbetare vant sig vid en hårdare och hotfull arbetsmiljö. Det kan till och med vara som så att allt som sker inte rapporteras in. Hot och en råare attityd mot ambulanspersonal har nog blivit normalt helt enkelt.
I Dagens Nyheter den 9 mars 2014 argumenterade Östman för att SOS Alarm borde kunna ”flagga” adresser. Sådana områden och adresser där det kan finnas en våldsam eller farlig person.
– Det är för att höja säkerheten för vår personal. Sådan information är bra för vår personal att ha kännedom om för att förbereda sig för ett uppdrag, förklarar han.
Personalen kan då ha möjlighet att samordna med polis inför en sådan utryckning. I dag är lagstiftningen sådan att man inte har tillgång till denna information.
– Alla har inte rätt att ta del av information om enskilda människor och så får man inte heller registrera hur om helst. Det krävs att lagar ändras och sådant tar tid. Landstinget här i Stockholm är medvetna om problemet och vi har en pågående diskussion om olika lösningar.
Vissa områden värre än andra
Henrik Johansson berättar för Magasinet Neo vilka områden som är värst.
– Miljöer där det finns missbruk eller våld. Framför allt utanförskapsområden. Inte enkom, det vill jag vara noga med att understryka, men framför allt.
Nya Tider får kontakt med en före detta brandman som varit anställd vid Räddningstjänst Syd i Malmö. Han kallar sig Anders, men vill inte att vi publicerar vem han är, då de vittnesmål han delar med sig av rör saker som hans tidigare arbetsgivare försökt dölja. Han berättar om en utryckning till Rosengård, ett minne som etsat sig fast.
– En invandrargrabb på kanske tolv år försökte stjäla ett verktyg vi har för att klippa upp bilar. Det kostar cirka 150 000 kronor och väger runt 30 kilo, men sitter på en utdragbar skena under ett olåst metalljalusi. Det går lätt att dra fram, men därefter får man hela tyngden på sig. Vilket var precis vad som skedde. Han tappade den på foten och började gallskrika och gråta. Runt omkring oss fanns det då redan ett femtiotal arga och upprörda män, varav några släktingar till barnet. Efter att barnet skadat sig själv i sitt försök att stjäla av vår utrustning blev stämningen väldigt hotfull. Som tur var kom två polisbilar till platsen just när den första flaskan kom flygande i luften mot oss. Vi var bara två brandmän på plats då och skulle vakta den andra brandbilen medan de genomförde en släckning i ett soputrymme. Det var något av en ögonöppnare. Reaktionerna från invandrarmännen var så overklig, precis som aggressionerna. Vi var trots allt där för att hjälpa dem.
Anders berättar att en viktig aspekt som sällan nämns är att den hotfulla stämningen och våldet är unikt för områden som är mångkulturella. De kallas ibland även för utanförskapsområden.
– I Malmö är staden väldigt segregerad, så pass att man nästan kan dela den på hälften. Den sydöstra halvan är avsevärt mer problemtyngd än den nordvästra. Vid utryckningar i specifika områden, Rosengård, Seved, Krogsbäck för att nämna några, står all utryckningspersonal inför en hotbild som inte existerar när de gör samma arbete i stadsdelar där de etniska svenskarna ännu utgör majoriteten. Man möts av uppretade folkmassor som försvårar arbetet, hotar och även angriper dem som kommit dit för att hjälpa. Känslan som möter en när man åker iväg för att ibland riskera sitt liv för att rädda andras och istället möts med hat och avsky… Det är svårt att förklara för en utomstående. Speciellt när man ägnat åratal av sitt liv för att utbilda sig, träna hårt och lära sig allt från hur man håller någon vid liv till hur man tröstar de som förlorat någon. Det är något som såklart gör en både arg, frustrerad och utan tvekan ledsen.
Anders berättar om så kallad ”Phishing” (sv: fiskning), som går ut på att oroselement ringer in falsklarm eller, vilket är vanligt i Rosengård, startar mindre bränder till exempel i soputrymmen och sedan inväntar räddningspersonal och polis.
– Under broar, i gränder, vid vändzoner och vid områden med höjdskillnader, helt enkelt platser som lämpar sig väl för överfall så väntar sedan ett flertal individer med stenar, brunnslock, brandbomber, kraftiga smällare eller raketer tills dess att personalen som är där för att hjälpa visar sig. Då slår de till och försöker att skada eller till och med döda de som kommit till platsen och överöser dem med dessa projektiler. I Stockholm användes till och med en handgranat, vilket med tanke på hur otroligt många handgranater som sprängs i Malmö länge varit något som oroat räddningspersonalen. Vi har som tur är ännu inte haft en sådan händelse men det är antagligen bara en fråga om tid innan det sker, säger Anders.