Det lär finnas över 200 möjliga regeringskonstellationer. Men nu handlar det inte längre om spekulationer och sköna visioner. Nu gäller det maktpolitik. Den politiker som inte har det seendet absolut klart för sig kommer snart att vara ställd åt sidan. Moderaterna (M) gjorde ett uselt val och Fredrik Reinfeldt aviserade sin avgång redan på valnatten. Avgången var oväntad, men nödvändig. Avgången öppnar för nya lösningar på lång sikt.
Bakom regeringsförhandlarna finns LO, TCO och SACO, näringslivets organisationer och kärnkraftsindustrin. Även folkrörelsernas organisationer bevakar. Det handlar om makten över riket samt Sveriges relationer till andra länder och Sveriges anseende i världen. Den internationella finansmarknaden vaktar på avstånd som rovdjur i en bräcklig bur.
Om två veckor ska en ny regering tillträda. Nya talmän ska utses. Hela detta maktspel beror på en enda faktor och det är om Stefan Löfven kan samla 175 riksdagsledamöter som stödjer honom som statsminister. Under onsdagen beräknas det slutliga valresultatet vara klart. Då vet han hur han ska räkna.
Ur siffrornas dunkel träder då människor långsamt fram. I riksdagen ska 349 platser besättas. I landstingen och regionerna omkring 2 000 ledamöter och i de 290 kommunerna ytterligare 20 000 personer och därutöver 20 000 till för olika politiska uppdrag.
Men det är först när kungen och drottningen satt sig i riksdagens bänkar och den diplomatiska kåren sitter på läktarna som förändringarna kommer. Fram till dess har den gamla regimen styrt.
När Stefan Löfven ställer sig i riksdagens talarstol har han förhandlat klart och partitjänstemännen har skrivit ihop en regeringsförklaring. Den regeringsförklaringen läses upp i riksdagen innan någon minister ens har börjat sitt ämbete. Den nye statsministern berättar vad som ska gälla för de kommande fyra åren. Alla beslut är tagna vid sidan av den demokratiska processen. Hur besluten togs får väljarna aldrig veta.
Kommunerna får reda på vad som förväntas av dem. Kommunernas tjänstemän sitter snart med cirkulär från Svenska Kommuner och Landstings organisation. Någon månad senare sitter en kommunal tjänsteman och formulerar en skrivelse till kommunfullmäktige. Ledamöterna beslutar. En del ledamöter tror att de bestämmer.
Människor röstar på partier och inte personer. Alla gillar Löfven, men valet är ingen framgång för Socialdemokratin (S). Partiet har famlat i snart femton års tid och varken lyckats fånga nya väljare eller tankar.
Socialdemokratins stora lycka är att man nu äntligen kan bilda regering. Partiet har snart makten över 500 statliga myndigheter. Man kan ta hand om de sina såsom man alltid har gjort. Några tusen personer kommer att gå in i systemen på olika toppjobb. Mona Sahlin kanske också får ett jobb. Folkrörelserna kan dessutom få många efterlängtade miljoner i kulturbidrag, mångfaldsbidrag och jämställdhetsbidrag. Den osynliga maktapparatens alla trådar knyts samman. Olof Palme var fenomenal på att kunna styra Sverige på så vis. Vi får se om den nya socialdemokratiska partiledningen har samma skicklighet. Än så länge kan var och en tro som den vill. Politiken är ännu okänd.
Väljare granskar partier efter en måttstock om de duger att styra eller om de bara är missnöjespartier. Jag har noterat en gräns för riksdagspartierna vid 12 procent. När ett parti når det osynliga glastaket så studsar partiet tillbaka om väljarna upplever att partiet inte är regeringsdugligt. Vänstern (V) nådde glastaket under Gudrun Schyman i valet 1998 när partiet fick 12,0 procent. Nu fick partiet 5,7 procent. Miljöpartiet (MP) nådde sitt bästa valresultat någonsin i föregående val med 7,3 procent. I opinionsundersökningar har partiet legat kring 13 procent men partiets verklighetsfrämmande retorik har tydligen fått väljarna att överväga en gång till. Dessa två partier är hängpartier till S. De får säga ja eller nej och sedan ägna sig åt symbolfrågor. Enligt min tolkning har väljarna inte uppfattat vare sig MP eller V som kapabla att styra landet. Valresultatet var också en stor besvikelse för MP och V. Med tiden brukar den typen av partier utvecklas till att bli opportunistiska. Politiken håller inte ihop och man försöker vinna väljare med slogans och hippa förslag istället för en kompetent politik.
Sverigedemokraterna (SD) började sin uppgång i opinionen under våren 2012. I februari 2013 nådde partiet 12 procent och lyckades som enda parti sedan andra världskriget bryta igenom denna barriär och fick 12,9 procent i valet. För mig är det inte bara en siffra. Det är en sensation.
Jag har många invändningar mot SD, men det är en sådan kraftig signal till etablissemanget att alla borde lyssna. Den som besvarar ett sådant valresultat med retorik har inte förstått. På V:s valvaka visslade och skränade partimedlemmarna när Jimmie Åkesson syntes i TV-rutan. Så uppträder en tanklös mobb.
Det märkliga med SD är att partiet inte heller har en politik för att styra landet. Sätt en sverigedemokratisk riksdagsledamot som minister och departement skulle tvingas lägga ned efter en tid. Jag har själv suttit i sammanträden på departement där ledningen suttit famlande. Departementet finns inte kvar. Det kanske inte är SD som parti som är lösningen, men SD:s valframgång visar att väljarna sagt ifrån.
Studerar man valresultatet blir markeringarna till rikspolitikerna tydligare. Genomgående över hela landet har SD fått färre röster i kommunalvalet än i riksdagsvalet. I Hedemora fick SD 17,5 procent i riksdagsvalet, men endast 10,0 procent i kommunalvalet. I Norberg där Storbranden härjade i augusti fick SD 20,1 procent i riksdagen och 12 procent i kommunalvalet. I andra kommuner kanske skillnaden inte är lika stor, men den är mycket tydlig. Totalt fick SD cirka 780 000 röster i riksdagsvalet och i kommunalvalen någonstans kring 580 000 röster, kanske något lägre.
En statsminister avgår för en politik som har underkänts. En ny ska träda till med en politik som ännu ingen vet något om. De som kommer att bli ministrar vet ännu ingenting. När de överraskas av ett samtal från Stefan Löfven så vet de inte vilken politik som förväntas av dem. Det är en ytterst märklig situation. SD har fördubblat sitt valresultat fyra val i rad, men budskapet låtsas ingen höra. Det handlar om var makten ska finnas. Uteslut inte nyval.
