”Uhm men om jättemånga gamla av corona dör så blir det kanske äntligen några jobb lediga.”
Detta skrevs av Kristoffer Viita, som arbetar eller har arbetat för bland andra SVT, ETC, TT, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet, på Twitter den 10 mars. Han följde några minuter senare upp med:
”Och tänk på alla lägenheter som kommer att bli lediga när gamlingarna dör. Jag börjar tro att det här viruset är Guds gåva till alla millenials och Gen Zs.”
Möjligen var kommentarerna avsedda som skämt, eller skulle fungera som någon form av provokation. Det är dock inte svårt att föreställa sig att resonemanget ändå återspeglar en tanke som faktiskt finns, medvetet eller undermedvetet, bland många aktörer i samhället. Kristoffer Viita är inte den ende som i dessa dagar yttrat eller antytt samma tankegång.
Äldre löper väsentligt större risk att dö av smittan. De har inte bara sämre immunförsvar, forskning har visat att viruset dessutom fäster mycket bättre på cellreceptorer som blir fler med åldern. En studie av de första 105 dödsfallen i norra Italien visade att 88,5 procent var över 70 år gamla – och då var sjukvården fortfarande en av de bästa i världen. Bland de första 36 dödsfallen i Sverige var medelåldern 82 år. Mark Parkinson, chefen för den Amerikanska hälsovårdsföreningen, American Health Care Association, är tydlig:
– Den bistra verkligheten är att för äldre så är Covid-19 nästan en perfekt mördarmaskin, sade han till amerikanska CNN i början av mars.
Man kan fråga sig om de svenska myndigheterna skulle ha förhållit sig lika passiva om dödsfallen i stället skedde bland yngre människor mitt i karriären. Statsfinansiellt är naturligtvis en person i yrkeslivet ett mer positivt inslag än en person som slutat arbeta.
I själva verket finns det en hel del i den svenska hanteringen av den nuvarande smittspridningen av coronaviruset som talar för att man kanske inte jublar över dödsfallen bland de äldre, men samtidigt inte förfäras inför dem. Redan den grundläggande tanken att låta smittan mer eller mindre härja fritt, och att därigenom uppnå den tveksamma ”flockimmuniteten”, vittnar om att den äldre delen av befolkningen ses som irrelevant eller överflödig.
Om en majoritet av den svenska befolkningen så småningom kommer att bli immun, ett scenario som många ifrågasätter, behöver det då ske till priset av att tusentals äldre medborgare måste dö plågsamt och utan anhöriga kring sig. Beslutet att inte stänga skolor, vilket skett i de flesta jämförbara länder, motiverades ursprungligen med att barn inte sprider smittan.
När denna uppfattning snart kom att motbevisas, resulterade det inte i att Sveriges skolor stängdes, vilket återigen leder till slutsatsen att de styrande tänker att barnen förvisso riskerar att sprida smittan bland andra barn och till äldre, men själva inte löper någon större risk att avlida.
Dessutom kommer äldre personer med all sannolikhet att vara de första att nekas vård om de blir sjuka. Den 26 mars meddelade Socialstyrelsens chef för hälso- och sjukvård, Thomas Linden, att man hade tagit fram anvisningar för sjukvården om vilka coronapatienter som ska prioriteras och vilka som ska nekas vård när vårdkapaciteten snart tas slut. Personer som bedöms vara ”bräckliga” ska nekas vård.
Han hävdade att ålder inte i sig skulle vara en faktor, men Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik och den som tagit fram riktlinjerna, motsade detta i en intervju med SVT, och meddelade att ”om det behöver prioriteras inom nivåerna ska det göras utifrån den förväntade återstående livslängden, även kallat biologisk ålder”.
Troligen säger denna inställning till den äldre delen av befolkningen något om våra kulturella särdrag. Medan äldre i många kulturer och samhällen i olika delar av världen värderas högt, på grund av sin erfarenhet, tidigare insatser och status som familjens skapare – eller helt enkelt som en kär del av familjen – ligger det individualistiska Sverige långt ut i andra änden av skalan. I veckans nummer av Nya Tider talar vi bland annat med en svensk kvinna som sedan länge är bosatt i Italien. Om denna aspekt, och hanteringen av coronaviruset, säger hon:
− I Italien älskar man ju sina äldre och därför säger man inte ”ja, ja, det är ju bara de äldre som dör”, utan man försöker verkligen att rädda alla.
En intressant kontrast kunde noteras när det visade sig att minst 6 av de 15 personer som dött av coronaviruset i Stockholmsområdet hade somaliskt ursprung. Plötsligt fanns det en grupp som kunde väcka empati hos de journalister som inte förmådde uppbåda någon större oro för Sveriges totalt två miljoner medborgare över 65 år. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg, som dagligen försvarat Folkhälsomyndigheten och statsepidemiolog Anders Tegnell, uppmärksammade på Twitter dessa sex dödsfall med orden:
”Visar verkligen vikten av att nå ut på alla språk”. Expressen gav Expos Bilan Osman, som också har somalisk bakgrund, utrymme för att särskilt beklaga de sex somaliska dödsoffren och förklara att ”de har namn” och ”finns i hennes böner”. Som om det offentliga Sverige skulle bemöda sig om att minnas alla de äldre svenska dödsoffren med deras namn.
Att svenska makthavare inte värderar äldre generationers arbete för att bygga dagens Sverige är ingen nyhet och syns på många områden, inte minst genom hur denna grupp får stå tillbaka för inflödet av asyl- och anhöriginvandrare. Redan i dag görs äldreboenden om till asylförläggningar och det är nog många som sneglar på de hundratusentals bostäder som de gamla sitter på och som skulle kunna frigöras för ännu mer invandring. För att inte tala om de resurser , bland annat uteblivna pensioner, som skulle kunna användas till att försörja alla ”nyanlända”. I synnerhet om åldringarna glömt att skriva testamente och inte har några arvingar – då tillfaller hela deras förmögenhet staten.
Ibland sägs det rakt ut att man tycker att det är skönt att bli av med den äldre generationen och det gamla Sverige som de personifierar. Som professorn Mikael Hjerm, professor i sociologi och expert på mångkultur vid Umeå universitet, uttryckte det i en intervju med nättidningen The Local i mars 2013 om rasism:
– Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, som växte upp i en annan tid. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, säger han.
När politiker och myndigheter prioriterar hamnar de äldre sist. Så mycket för det ständiga mantrat ”allas lika värde”.