I arton essäer har nitton författare skildrat ett Sverige som moraliskt, socialt och intellektuellt inte längre håller ihop. Det genomgående temat är att viktiga samhällsfrågor hyssjas undan eller negligeras i det offentliga samtalet.
Ingen av författarna har intagit ett underifrånperspektiv – nej, tvärtom. Med stor säkerhet och utan darr på pennan beskriver de vad de ser och hur de uppfattar landet.
Boken är lätt att läsa och tyngs inte av definitioner och svårhanterliga begrepp.
Skribenterna lyckas att föra fram sina budskap på ett begripligt sätt.
I redaktören Andreas Swedbergs prolog har han beskrivit avsikten med boken, ”att göra Sverige till ett politiskt, moraliskt och intellektuellt mognare land”. Avsikten överensstämmer alltså med hur man uppfattar boken.
Swedberg skriver att författarnas analytiska vinklingar tillhör ett högerliberalt – konservativt idéarv. Jag är inte lika övertygad. Upplysningsfilosoferna före franska revolutionen skrev i en frän anda, många utifrån ett liberalt jämlikhetsperspektiv, som mer kan liknas med en vänster. Diderot använde gärna löjet för att klä av makten. Liknande friska fläktar går att finna i antologin Haveriet. Makten har stelnat och nu ska den kläs av. Men höger och vänster spelar kanske inte så stor roll längre.
Boken är lätt att läsa och tyngs inte av definitioner och svårhanterliga begrepp. Skribenterna lyckas att föra fram sina budskap på ett begripligt sätt.
Författarna är välkända namn och alla har gjort tidigare avtryck i samhällsdebatten. Vad sägs om namn som Dick Erixon, som tidigare varit en liberal bloggare utifrån ett centerpartistiskt perspektiv, eller socialdemokraten och statsvetaren Stigbjörn Ljunggren eller docenten i nationalekonomi Jan Tullberg, journalisterna Gunnar Sandelin och Marika Formgren, eller doktorn i matematik Tanja Bergkvist som nästan med sadistisk glädje granskar genusvetenskapen och dess intåg i den akademiska världen? De nämnda var bara ett axplock av författarnamnen.
Haveriet är en bra titel. Boken skildrar ett Sverige som inom område efter område har havererat. I några av kapitlen är haveriet redan ett faktum. I andra får vi följa en farkost ur kurs på väg mot en snar förlisning.
I båda fallen synes skutan Sverige vara såväl roderlös som icke sjövärdig. I kapitlet om klimatet, skriven av professorn emeritus Peter Stilbs, avslöjas forskningsfusk och medias oförmåga att skildra vad hela klimatdebatten handlar om – nämligen ett sätt att skapa en överstatlig styrning. Jag kände mig klokare efter att ha läst det kapitlet.
Jan-Erik Gustafsson, docent på KTH, beskriver EU som ett projekt som urholkar demokratin och raserar välfärdsstater. Även där ökade mina kunskaper.
Författarna rör sig huvudsakligen inom åtta områden, där förfallet pågått en längre tid. Tradition och monarki i två kapitel; migrationen i två olika kapitel; opinionsbildningen två kapitel; västerlandets idéarv och islam två kapitel; behovet av normer och gränser tre kapitel; diskriminering, genus och skolan tre kapitel; den smygande överstatligheten två kapitel och internationella frågor två kapitel.
Det jag möjligen kan sakna är en granskning av den internationella finansvärlden, men i viss mån berör Jan-Erik Gustafsson det ämnet i den förnämliga essän ”EU underminerar demokratin”.
Då återstår frågan: uppnår boken Haveriet – Den humanitära stormaktens fall målet att beskriva och klargöra linjerna i hur haveriet ser ut? Ja, blir svaret, men det är överlåtet åt läsarna. Jag saknar en epilog skriven av redaktören som ett avslutande resonerande parti där läsarna får ett pedagogiskt stöd för de egna tankarna. Sådana avsnitt är dessutom ofta mycket läsvärda. En stor samling kapitel som presenteras var och en för sig, men som tillsammans ska bilda en enhet, kräver någon form av sammanfattning. Den hade gjort antologin ännu mer läsvärd.
Den första essän, ”Sveriges kulturradikala experiment” av professorn i statsvetenskap vid Colombia University, USA, Claes G. Ryn, var mycket välskriven. Språket var lysande. Essän gav en god ingång i antologin. Författaren hade en tydlig konservativ hållning, vilket gjorde det extra njutbart när han grep sig an raka motsatsen till sina egna ståndpunkter. Vad sägs om meningar som den här:
”När det gäller grundläggande livsåskådningsfrågor, t ex. innebörden i begrepp som moral, rättvisa, personligt ansvar, kärlek, sanning och skönhet, har de [kulturradikalerna] emellertid varit bortkomna, saknat djupare intresse, kunskaper och övertygelse. På dessa fält har tanke- och fantasibrist fått dem att retirera på bred front och att tillägna sig mer av kulturradikalismens synsätt.” Jag skulle vilja citera hela essän, en sådan uppfriskande vidräkning med kulturradikalismen går sällan att läsa.
Hans upplevelse, när han 2014 råkade hamna mitt i gayparaden, och hans tankar när han upptäckte statsministern i tåget, viftande med en flagga, är också värd att ta del av.
Efter essän finns en utförlig presentation av författaren. Jag förväntade mig att motsvarande presentationer skulle finnas efter varje essä, men jag bedrog mig. De övriga presenterades endast med en inledande rad med namn och titel eventuellt titlar.
Roligast var Stig-Björn Ljunggrens essä ”Högerpopulismen i Sverige”. Han ägnar en sida åt att definiera populismen. Att märka ord från min sida är att tappa fokus. Eftersom Stig-Björn Ljunggren är en socialdemokrat med hög trovärdighet i alla läger och socialdemokratin inte är ett populistiskt parti är det mycket intressant att läsa hans beskrivningar. Hans iakttagelser är goda. Han skriver att populismen i Sverige ligger närmare högern än vänstern, men tillägger ”vi bör vara observanta på att det också handlar om en sammansmältning av ståndpunkter från såväl höger- som vänsterkanten.” Där har han helt rätt. Populismen i Sverige har ett kritiskt förhållningssätt till bankernas agerande, till EU:s ultraliberalism, de multinationella företagens särställning i den globala ekonomin med mera. Stora delar av den svenska populismen handlar om ekonomisk jämlikhet som traditionellt har betraktats som vänsterfrågor.
Sedan övergår Stig-Björn Ljunggren till att exemplifiera olika populistiska grupper i sociala medier. Efter ett par rader tror man att uppräkningen snart ska vara klar. Med suggestiv envishet fortsätter han hela sidan ut. Som läsare kippar man efter andan. Ljunggren är redan över på nästa sida och suggestionen övergår i ett flimmer.
Jag hade ingen aning om alla de aktiviteter som finns på nätet. Den som vill fylla en händelselös vecka med något kan försöka gå in på de olika sajterna: ”Vi som tycker Malena Ernman är en hycklare; Vi som vill flytta till Polen; Låt hela Sverige lida; Avgå Gustav Fridolin; Det räcker nu; Heja Jimmie.”
Till slut skrattade jag högt.
I prologen skriver Andreas Swedberg att boken är unik då den utgör ett politiskt manifest. Det är möjligt att han kan ha rätt, men det manifestet överlåter han åt läsaren att sammanställa.