Homonationalism – äkta eller kapad?

Hbtq-rörelsen väcker olika känslor och tankar i olika kretsar. Som socialt och medialt fenomen har hbtq-rörelsen varit en storslagen framgångssaga sedan sitt framträdande på 1970-talet, vad man än tycker om den. I en rad länder har man fått igenom sina krav på erkännande, förbud mot diskriminering och rentav kritik, hbtq-äktenskap respektive registrerade partnerskap, samt rätt att adoptera i några länder, men inte i alla.

Fortfarande finns det dock många som ställer sig skeptiska till denna rörelse, på olika grunder. Kristna, konservativt och nationellt sinnade är inte sällan skeptiska till att den mänskliga sexualiteten skiljs från familj och fortplantningsfunktion, samtidigt som man oroar sig för fallande nativitet i många länder.

I England har English Defence League (EDL) bildat en gay-sektion och sprider islam-kritiska flygblad om att homofobi är ett hot mot nationen.

Många över hela den politiska skalan ställer sig tveksamma till att barn får växa upp med två pappor eller två mammor – eller i än mer komplicerade konstellationer, och delar inte den bekymmersfria entusiasm för sådana arrangemang som andra visar.

Trots alla framgångar framställer sig hbtq-rörelsen inte sällan som förföljd och diskriminerad. En del av den kan dock visa stor aggressivitet mot dem som inte hyllar dess ideal. För några år sedan rev man ned affischer i Stockholms tunnelbana med texten ”Mamma, pappa barn”, uppsatta av vänner till traditionell familjebildning. Intoleransbegreppet kan inte reserveras enbart för hbtq-motståndare.

Boken Homonationalism (Leopard förlag 2017) är en reportagebok om hbtq-rörelsen internationellt, sammanställd av journalisten och författaren Anna-Maria Sörberg. I fem kapitel på sammanlagt 171 sidor inklusive utförliga person- och litteraturförteckningar granskar hon utvecklingen utifrån sina resor i olika delar av världen, speciellt i USA, Frankrike, Israel, Ryssland och inom islam. Hon har intervjuat queeraktivister, nationalistiska bögar och forskare.