Ur amerikansk synvinkel kan situationen i Venezuela synas vara lik den när man med stort regionalt stöd på några veckor krossade Irak, som då var en av Mellanösterns största militärmakter. Det irakiska Republikanska gardet visade sig vara en papperstiger och övriga förband var inte ens det. Det finns dock annat som talar för att situationen mer påminner om Vietnamkriget. Terrängen i Venezuela lämpar sig inte för pansarstrid utan för gerillakrigföring och trots att venezuelanska försvarsmakten enligt rapporter är dåligt övad, utrustad och motiverad kan en utländsk intervention motivera soldaterna till en uppryckning.
Rapporter sedan en lång tid tillbaka talar dock för att situationen börjar bli desperat även inom krigsmakten. Också bland högre officerare börjar missnöjet breda ut sig, trots löneökningar. Den 25 januari meddelade Venezuelas militärattaché i USA, överste José Luis Silva, att han och två andra officerare på ambassaden inte längre erkänner Nicolás Maduro som president.
Även om stora delar av armén är i dåligt skick har Venezuela en imponerande luftförsvarskapacitet, vilket gör att det kan bli svårt för en angripare att få luftherravälde.
Maduro i praktiken militärt isolerad
Den sittande presidenten, Nicolás Maduro, har betydligt mindre stöd, både nationellt och internationellt, än talmannen Juan Guaidó, som utropat sig till interimspresident. Förutsättningarna för Maduro att få internationell hjälp är små, de aktörer som kan stödja honom har inte förutsättningar för ”power projektion”, strategisk kraftsamling på bortaplan, i Sydamerika. Turkiet kan avskrivas direkt, liksom Iran som nu också uttryckt stöd för Maduro, men som är under starkt tryck på hemmaplan. Kina följer en försiktig linje och kommer att agera diplomatiskt, men inte militärt.
Den största aktören som kan tänkas ingripa är Ryssland som tillsammans med Kuba utgör de enda aktörerna med någon förmåga att hjälpa Maduro. Rysslands förmåga att verka i området är kraftigt begränsad bland annat till följd av att man inte längre har någon bas i närområdet. Den ryska militärbasen på Kuba, som huvudsakligen sysslade med signalspaning, är nerlagd sedan 2002. Det finns därför ingen logistisk kapacitet för ett storskaligt militärt ingripande. Ett talande tecken är att när man ville visa sitt stöd för Maduro i mitten av december 2018 var det bästa man kunde hitta på var att skicka två TU-160 strategiska bombplan. En taktiskt meningslös symbolhandling vars syfte snarare var att visa USA att man har viljan att stödja Maduro, men som samtidigt visade på oförmågan.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.