Förra veckan skrev vi om hur Mattias Liedholm, rektorn vid Prästamosseskolan i skånska Skurup som vägrat att följa det slöjförbud som kommunen beslutat om, tills vidare har stängts av från sin tjänst. Den 17 april meddelade han att han väljer att säga upp sig.
Striden om slöjförbudet i Skurup har pågått sedan kommunfullmäktige den 16 december förra året beslutade att bifalla en motion från Sverigedemokraterna. Inte heller är diskussionen ny i Sverige, eller i övriga Europa. I Frankrike, med miljoner muslimska medborgare, har den framför allt utgått från principen om att offentliga inrättningar ska vara konfessionslösa, och där religion alltså inte ska ha en plattform. Samtidigt har några länder helt förbjudit bärande av heltäckande slöja, i form av niqab eller burka, i alla offentliga miljöer.
Slöjförbudet på Skurups skolor har ännu en gång väckt frågan om integration och vilka krav majoritetssamhället kan ställa. Den ultimate förespråkaren av mångkultur menar att det enda en invandrad person har att förhålla sig till är landets lagar, och att denne i övrigt är fri att välja språk, levnadssätt och klädsel. Andra påpekar att flera diametralt motsatta kulturer i samma land kommer att erodera sammanhållningen och leda till konflikter.
Att förbjuda en synlig symbol som islamisk slöja är dock att endast angripa symptomet och inte det grundläggande problemet, som förstås är att vi i Sverige har släppt in hundratusentals människor som bland annat vill bära detta plagg. Denna inställning vittnar om en problematik som går långt bortom klädsel, och visar hur invandrade grupper ser på det omgivande samhället, svenskarna och livet i Sverige. Eller som arabiskaläraren Naouel Aissaou i Skurup sade om slöjkampen: ”För mig är det faktiskt en form av jihad.” Även om slöjförbud infördes på samtliga skolor i landet, skulle gruppen inte vara mer integrerad eller utgöra ett mer ”svenskt” inslag i Sverige.
”Integration” har länge varit den enda aspekten av det mångkulturella experimentet som har varit tillåten att diskutera i offentlig debatt, eftersom skulden då kan läggas på majoritetssamhället. Mer än en gång har allt ifrån hedersvåld till gängkriminalitet förklarats med att ”vi”, alltså majoritetssamhället, inte varit tillräckligt duktiga på att ”integrera” de nya medborgarna. Om vi bara varit lite mer öppna, förstående och framför allt lagt ännu större resurser på de inresta, skulle ingen problematik finnas.
Någonstans inser nog de flesta att denna tankegång är nonsens. Självklart går det inte att integrera människor som själva inte vill bli en del av samhället, särskilt inte när dessa anländer i den omfattning som vi upplevt i Sverige. Det är alldeles uppenbart att många människor som har tagit sig hit möjligen är intresserade av att leva i ett mer välbärgat land än deras eget, men i övrigt vill leva exakt som man har gjort i hemlandet. Med moskéer, tolkar och generösa bidrag finns det inte heller något starkt incitament för att på minsta sätt försöka passa in.
Vi kan för diskussionens skull ändå föreställa oss att detta är möjligt, där hundratusen inflyttade varje år verkligen blir nya svenskar. De släpper både kultur och religion från hemlandet, lär sig omgående språket och blir alla laglydiga medborgare. Skulle ens ett sådant, hypotetiskt, scenario vara önskvärt?
Svaret är att det endast är en lösning för den som har en mycket ytlig bild av vad det betyder att vara ett folk och ett land. En befolkning kan bara klara en begränsad invandring från närstående folkslag om inte samhället ska omstöpas i grunden. Att utforma en slöja till Sverigedräkten eller bygga röda moskéer med vita knutar är bara löjeväckande.
Självklart skulle Sverige inte vara Sverige om det i stället domineras av människor från Afrika, Mellanöstern och Centralasien – inte ens om de dansade runt midsommarstången och älskade surströmming. Med stor invandring och höga födelsetal bland dessa grupper är det dit vi är på väg, alldeles oavsett om slöjor får bäras i skolor eller ej. Lägger man då till främmande kulturer, religioner och språk, som det ser ut i verkligheten, är kaos och splittring ett faktum.
För den som vill bevara ett svenskt Sverige är det som kallas integration snarare kontraproduktiv. Om målet är att dessa människor så snabbt som möjligt ska återvända till sina egna länder, är det naturligtvis bättre att de behåller de språk och de kulturer de behöver för att integreras i de miljöer där de hör hemma. Då kan de gärna ha både slöja, undervisning på arabiska och koranstudier.
Den enda fördelen med att ingripa mot de yttre kännetecknen, som bärande av islamisk slöja, är att det blir en tydlig signal om att detta är svenskarnas hem, inte de nya gruppernas. Det är en signal till både majoritetsbefolkningen och till nykomlingarna. Om utövandet av den egna kulturen och religionen möter begränsningar, blir det sannolikt också mindre lockande att bita sig fast här. Men den metoden har bevisligen inte varit tillräcklig i de länder där den applicerats, som Frankrike.
