Att möta döden och hantera livet

Ingmar Bergman föddes 14 juli 1918 i Uppsala som andre sonen i en prästfamilj. Livet som prästson kom i hög grad att prägla hans filmskapande. I sin självbiografi Laterna magica berättar han om hur han redan som barn ”Mer än allt annat” önskade sig ”en kinematograf”. En kinematograf är en filmprojektor som Bergman själv beskriver på följande sätt i samma bok: ”Ljuskällan var en fotogenlampa och veven förbands med ett kugghjul och ett malteserkors. I plåtlådans bakre kortsida satt en enkel reflexspegel. Bakom linsen fanns en hållare för kolorerade ljusbilder. Till apparaten hörde också en violett, fyrkantig ask. Den innehöll dels några glasbilder, dels en sepiafärgad filmremsa (35 mm).”

Dock var det inte som regissör som han skapade sin allra första film, utan istället som manusförfattare och regiassistent. Det var nämligen så att Bergman arbetat som regiassistent vid Kungliga Operan i Stockholm i början av 1940-talet och under denna tid skrivit pjäser (hans första pjäs, Kaspers död, hade satts upp 1942) samt ett manuskript om sin egen studietid vid Palmgrenska samskolan i Stockholm. Svensk Filmindustri köpte det manuset av honom för 5000 kronor. Bergmans manus filmades och filmen, som hade premiär 1944, fick titeln Hets. I den här filmen får tittaren följa gymnasisten Jan-Erik och expediten Bertha som båda plågas av den auktoritäre, sadistiske läraren ”Caligula”. Själva arbetet med Hets var inte utan konflikter, om man skall tro Bergman själv. I Laterna magica medger han nämligen att han försökt blanda sig i regissörens arbete, vilket ledde till bråk.

Den första film som Bergman själv regisserade var Kris (1946) som handlar om pianolärarinnan Ingeborgs fosterdotter Nelly som börjar ta kontakt med sin biologiska mor i hemlighet. Denna film blev dock, till skillnad från Hets, ingen framgång men Bergman lät sig inte nedslås av motgången utan fortsatte göra filmer. Samtidigt var han verksam som teaterregissör vid bland annat Dramaten fram till 1976 då han misstänktes för skattebrott. Han friades i rätten, och begav sig till Västtyskland där han gjorde filmerna Ormens ägg (1977), Höstsonaten (1978) och Ur marionetternas liv (1980), samt arbetade på teatrar i München, London och Oslo. Omkring 1982 återvände han dock till Sverige där han började filma Fanny och Alexander som blev hans sista långfilm. Istället började han ägna sig mer åt Tv-filmer och teater.

Som regissör föredrog han att arbeta efter sin intuition istället för efter sitt intellekt. Han var ansedd som krävande, men samtidigt uppskattad då han skall ha fått skådespelarna att känna sig sedda. Det framgår även i Laterna magica hur han, genom sitt filmskapande, bekämpade sina ”dämoner”, som han själv kallade det. Dessa ”dämoner” utgjordes av starka, våldsamma känslor, sexualitet samt fruktan för döden och kom mer eller mindre att bli Bergmans drivkraft.