På grund av massinvandring sticker Sverige ut i Europa med en fortsatt hög arbetslöshet. 1,3 miljoner arbetsföra individer är varken självförsörjande eller studerande, och skillnaderna mellan invandrare och svenskar är gigantiska.
Det visar en rapport från Svenskt Näringsliv som publicerades den 19 februari. Man slår fast att i Sverige är bara 4 miljoner helt självförsörjande. Med andra ord står endast fyra av landets tio miljoner invånare för både sin egen och övriga samhällets försörjning.
Det visar sig att det framförallt handlar om invandrare från tredje världen som försörjs av staten och i förlängningen av de svenska skattebetalarna som bekostar kalaset. Svenskt Näringsliv kallar det för ett omfattande problem med ett ”växande utanförskap”.
Detta är inte något tillfälligt. 57 procent av individerna som inte var självförsörjande 2020 var inte heller självförsörjande under något av de fem åren dessförinnan. Det innebär att 700 000 personer under en sexårsperiod aldrig nådde upp till den inkomstnivå som krävs för att definieras som självförsörjande.
Men skillnaderna mellan invandrare och svenskar är gigantisk och förklarar varför Sverige har så hög arbetslöshet jämfört med övriga EU. Invandrare utgör nämligen 64 procent av de långtidsarbetslösa, trots att de endast utgör 25 procent av arbetskraften. Tittar man på specifika undergrupper sticker invandrare från Afrika och Mellanöstern ut. Endast 38 respektive 36 procent av invandrarna från Afrika och Mellanöstern var självförsörjande medan motsvarande andel bland de inrikes födda var 73 procent. Mer än hälften av invandrarna från Mellanöstern var efter 20 år i Sverige fortfarande inte självförsörjande.
Detta leder förstås till enorma kostnader för samhället. Svenskt Näringsliv har räknat ut att bara kostnaden i direkta transfereringar och uteblivna skatter uppgår till 270 miljarder kronor per år. Man jämför med rättsväsendet, som kostar 53 miljarder per år, och försvaret, som kostar 63 miljarder.
Precis som invandringskritiker påpekat i alla tider slår de fast att personer ”i utanförskap” urholkar välfärden och om de arbetade skulle det frigöra resurser för att exempelvis anställa nya undersköterskor, lärare och poliser.
Politiker ställer ibland den retoriska frågan varför Sverige har så hög arbetslöshet samtidigt som företagen skriker efter utbildad arbetskraft. Vi hade ju ”kompetensregnet” 2015 från Syrien och Afghanistan, för att inte glömma Somalia. Att det kanske trots allt inte var så många ingenjörer och läkare som kom skvallrade dåvarande statsminister Stefan Löfvens utspel om att man skulle hitta på ”enkla jobb”, som att häfta ihop papper. På så vis skulle Sverige få Europas lägsta arbetslöshet.
Det går dock inte att finta bort verkligheten med alla dessa fantasifyllda flumåtgärder. Nu ser vi svart på vitt att Sverige bara sjunker djupare i arbetslöshet och högre kostnader för medborgare som gör rätt för sig.
Enligt SCB och Eurostat har Sverige i dag EU:s femte högsta arbetslöshet. Totalt klassificeras omkring 400 000 personer i Sverige som arbetslösa. Men medan det i EU sedan 2016 skett en kraftigt minskning av antalet arbetslösa, från tio till sex procent fram till 2022, har arbetslösheten i Sverige inte alls minskat, utan legat kvar på sju procent.
Inte ens denna statistik säger dock hela sanningen. Det utgör bara toppen på isberget i det allt mer dysfunktionella Sverige. Det beror dels på att arbetslöshetsmåttet inte inkluderar dem som har gett upp sitt jobbsökande, dels att det räcker att jobba en timme under en vecka för att räknas som sysselsatt, vilket innebär att de som klassificeras som sysselsatta kan ha en mycket svag koppling till arbetsmarknaden.
Om man istället tittar på självförsörjningsgraden, vilket är ett mått på hur stor andel av de som är i arbetsför ålder som kan försörja sig själva genom arbete vid en viss given tidpunkt, får man fram andra och mer realistiska siffror, något som alltså Svenskt Näringsliv gjort.
Enligt rapporten är det främst i vissa grupper som självförsörjningsgraden är extremt låg, vilket som helhet drar ned dessa gruppers faktiska bidrag till den svenska allmännyttan. Till exempel var endast 38 respektive 36 procent av invandrarna från Afrika och Mellanöstern självförsörjande år 2016, medan motsvarande andel bland de inrikes födda var 73 procent.
Merparten (55 procent) av de som är födda i Mellanöstern och som bott i Sverige under 20 års tid var fortfarande inte klassificerade som självförsörjande.
Att allt större grupper i samhället, som dessutom ökar snabbt i antal på grund av den omfattande massinvandringen, inte är självförsörjande innebär gigantiska samhällsekonomiska kostnader.
Dessa bekostas dessutom primärt av en allt mer skattetyngd och krympande mängd arbetande svenskar.
Rapportförfattarna pekar på att det ofta inte finns något ekonomiskt incitament för att börja arbeta:
”Den disponibla inkomsten för en familj med två barn är oförändrad om en av föräldrarna slutar gå på bidrag för att börja arbeta till en ingångslön.”
De föreslår en politik som gör det mer lönsamt att arbeta. Men det är inte hela sanningen. Till Sverige kommer många som knappat kan läsa och skriva. Det är inte realistiskt att tro att dessa ska kunna hitta en anställning i ett modernt samhälle. Hela invandringspolitiken har varit ett enda stort haveri från första början.
