Inblick: De okända och oskyldiga fångarna i Sverige

Varje år eskorteras strax över tusen svenskar av uniformerade poliser till ett häkte, utan att bevis har lagts fram eller någon egentlig förhandling skett. De placeras i häktet i väntan på att en av Kriminalvårdens transporter ska ha möjlighet att föra dem vidare. Vissa sitter flera dagar på detta sätt. Väl på plats på anstalten förses de med de fångkläder de anvisats, en form av pyjamas med anstaltens text på alla plagg.

Inom ett par veckor kommer faktiskt en förhandling ske, i en förvaltningsrätt. Här kan de, oavsett omständigheter, utgå från att de blir fällda. Andelen som frias är försvinnande liten. Nu börjar deras halvår som okänd och oskyldig fånge. Det finns ingen frigivning efter två tredjedelar som vid begångna brott, någon frigivning i förtid existerar inte. På dagen sex månader från det datum personen plockades in släpps denne ut igen, oavsett hur tiden som frihetsberövad sett ut.

En kostsam verksamhet som aldrig utvärderas

Vilka är då dessa mystiska och okända fångar? Det är personer som ”dömts” enligt Lagen om vård av missbrukare (LVM), en lag från 1988. De skiljer sig från andra frihetsberövade främst genom att de inte begått något brott, men också genom att ingen polis eller jurist har behövt presentera bevis mot dem.

Dessa anstalter, ”LVM-hem”, ligger vanligen långt från befolkningscentra, och den intagne ska helst placeras så långt från den egna hemorten som möjligt. Det finns för närvarande elva sådana anläggningar på olika platser i landet, de flesta för män och ett par för kvinnor. De har ett fyrtiotal platser per anläggning, och dessa är vanligen indelade i en låst, en halvlåst och en öppen avdelning.