Oswald Spengler är huvudsakligen känd för sitt storverk Västerlandets undergång som utkom i två band 1918 och 1922. Denna bok är en underlig skapelse där vetande från alla möjliga kunskapsområden kommer samman för att stärka författarens tes om att civilisationer följer förutbestämda cykler om undergång och pånyttfödelse i ett evigt återkommande förlopp. Emellertid släppte Spengler också ifrån sig tre småskrifter, vilka tog upp frågor som visserligen behandlas inom ramarna för Västerlandets undergång, men inte gavs samma utrymme som de förtjänade.
Spenglers tänkande inrymmer så många dimensioner att även läsning av en mindre skrift blir som att ta sig an en serie verk som behandlar olika ämnen. Sidorna är så sprängfyllda med idéer, perspektiv och referenser att man förvånas över att alla perspektiv vid bokens slut ändå kan förenas och skapa en sammanhängande tes. Skriften som just nu föreligger för recension, Preusseri och socialism, är upplagd på ett sådant sätt att en författare med sämre förmåga att fokusera sitt material med all sannolikhet hade behövt ett par böcker på sig för att säga samma sak.
När man först läser titeln är det frestande att föreställa sig att ambitionen med boken är att beskriva ett så märkligt koncept som en ”preussisk socialism”, vad det nu kan betyda. Spengler nöjde sig dock aldrig med att vara en författare av politiska manifest. Det finns alltid ett djup i Spenglers texter och det finns alltid en anknytning till Europas kultur- och idéhistoria. Faktum är att avsikten med denna skrift är att göra en utredning av relationen mellan socialismen och liberalismen, och förhållandet som dessa ideologier har till den västerländska civilisationen i en djupare betydelse.
