Under den 15-16 december förlöpte den internationella antiglobalistiska konferensen i Moldaviens huvudstad Chisinau med deltagare främst från Europa, men även från Chad och andra länder. Både ”höger” och ”vänster” fanns på plats, representerade av företrädare för italienska Lega Nord, franska Front National, bulgariska Ataka med flera å ena sidan, och av Jan Myrdal, som kallar sig partilös kommunist, tyska Antiimperialistisk aktion med flera å andra sidan. Till ”vänster” kan man troligen även räkna Moldaviens socialistiske president Igor Dodon, som deltog på mötet. Tyngdpunkten låg dock inte på politiker, utan på samtidens antiglobalistiska filosofer och tänkare, som Ivan Blot, Alexander Dugin med flera. Att höger och väster spelat ut sin roll var alla överens om, och få av deltagarna – om någon – kan kategoriseras i något tydligt fack.
Mötet organiserades av parlamentets vice talman Iurie Rosca.
Nya Tider har deltagit på mötet både aktivt och för att bevaka det historiska evenemanget, och presenterar till att börja med Jan Myrdals tal i sin helhet.
Katastrofer mer än möjliga men inte oundvikliga
Ers excellens Igor Dodon, Republiken Moldaviens president, Joint Committee of Chişinău Forum, respekterade deltagare, mina damer och herrar.
Jag är tacksam för inbjudan att tala här eftersom jag är överens med arrangörerna både om att en öppen och rationell diskussion är nödvändig och om att en gång befriande idéer kan hårdna och förändras till ideologier, falskt medvetande. Eller för att uttrycka det tydligare; liksom många av oss i Europa ser jag mycket av mina egna politiska rötter bland dem som satt till vänster i den franska nationalförsamlingen 1789. Men samtidigt vet jag att individer och organisationer som kallar sig ”vänster” i Europa i dag, liksom först på 1800-talet och sedan på olika sätt på 1900-talet, har varit politiskt ansvariga för imperialistiska och koloniala krig. Uttryck som ”vänstern” fördunklar problemen. Istället måste vi söka sanningen från fakta. (Att Mao Zedong använde dessa ord 1938 borde inte störa någon eftersom de härrör från den rationella kärnan i både kinesisk och västerländsk tradition.)
Jag ska ta fyra olika exempel:
Flyktingkrisen, det vill säga massmigrationen till Europa från Afghanistan, Västasien och Afrika skapar allvarliga och hotfulla sociala problem och konflikter här i Europa. Men det är inte resultatet av någon act of god som jordbävningar eller klimatkatastrofer. Jag känner väl till det här. För sextio år sedan flyttade jag till Kabul. Afghanistan var ett fattigt, feodalt land som genom att vara starkt självständigt lyckades överleva det ”stora spelet” på 1800-talet. Min hustru och jag reste över hela landet. Vi var unga och fattiga men eftersom vi var artiga och obeväpnade skyddades vi av pakhtunwali också när vi bodde hos svartatältnomaderna. De flyttade från höglandets betesmarker till låglandet på hösten, men det var inga afghaner som flydde från landet! (Jag skrev en bok för att öka förståelsen av Afghanistan i våra länder. Det publicerades på många språk, även på rumänska.) Vi vet alla vad som hände. Nu fortsätter Nato sitt illegala krig mot det afghanska folket för ekonomisk och politisk kontroll över Centralasien och även det officiellt neutrala Sverige deltar med trupper. Afghanska flyktingar kan nu ses som tiggare i Stockholm. Som Chaucer uttryckte det i 1390: The chickens come home to roost.
Det här är inte en humanitär kris. Den måste betraktas och behandlas som en internationell politisk förbrytelse.
Mitt andra exempel är annorlunda:
Jag kommer från ett land i Europa som inte har upplevt krig på mer än tvåhundra år. Att vi har förskonats beror inte bara på någon form av historisk tur utan delvis även på en specifik utrikespolitisk tradition. Ända sedan Sverige och Ryssland bildades som nationer hade det förekommit krig i norra Europa dem emellan. Under åtta hundra år orsakade dessa krig ett stort lidande. Även i denna del av Europa krigade Karl den tolftes trupper. Till sist var Sverige år 1809 så fullständigt militärt besegrad att det förlorade den östra delen av sitt nationella territorium. (Vid den tiden fanns varken Finland eller Sverige som vi känner dem i dag. Det var ett enhetligt ganska fattigt bondeland där språken blandades, finska talades inte bara i Stockholm utan även bland mina förfäder, Dalarnas skogsfinnar. Finland som nation bildades under den ryska ockupationen på 1800-talet.)
I Sverige störtades den ytterst inkompetente kungen och den franske napoleonske marskalken Jean Baptiste Bernadotte kallades in som kronprins. Han var en för detta revolutionär som blivit en extremt pragmatisk realpolitiker. (Dictionnaire des girouettes som utgavs i Paris under Napoleons hundra dagar 1815 påpekade att Bernadotte hade svurit tio olika trohetseder och brutit dem alla efter omständigheterna.) Han såg vad de svenska politikerna inte hade kunnat förstå. De åtta hundra åren av krig var meningslösa. Ryssland kunde vara svagt eller starkt, men det fanns där och var större. Han tog omedelbart kontakt med den ryska tsaren och förändrade, utan hänsyn till svenska känslor, den svenska politiken för gott.
Jag ska inte in mer på hans historia även om den är fascinerande; han kunde inte få den franska tron han strävat efter, men han lyckades manövrera och överleva som monark, trots den Heliga Alliansen och den politiska legitimismen. I Sverige är han känd för sin kamp mot yttrandefriheten. År 1834 formulerade han de utrikespolitiska principer som blev kända som Bernadottepolitiken. Sverige var ett litet land omgivet av stormakter till öst, syd och väst. Det kunde överleva endast genom att agera smidigt och samtidigt hålla fast vid de vitala intressena. En principiell Realpolitik, skulle man kunna säga.
Mitt tredje exempel är personligt, från det senaste kriget.
I juli 1940 återvände min far, Gunnar Myrdal, till Förenta staterna för att avsluta sin undersökning av negerfrågan, the Negro Question (som 1954 fick ett centralt värde när USA:s högsta domstol fattade sitt beslut om att avskaffa segregationen). Han behövde tyskt visum för att kunna åka till Portugal och därifrån med fartyg ta sig till USA. Han var vid den tiden både en akademiker och en framstående svensk politiker. Som antifascist hade han svartlistats av den tyska regeringen och nu var Sverige i princip omgivet av tyska trupper. En representant för den tyska legationen (det var inte någon ambassad vid den tiden) kom till oss. Jag minns det väl. Den tyska diplomaten sa:
– Vi är ett vidsynt folk. Vi är beredda att dra ett streck över det förflutna. Vi bygger nu det stora europeiska huset. Vi kommer att låta Sverige lämna sin lilla stuga, stiga in i det stora huset och inta sin rättmätiga europeiska plats.
– Men vi svenskar, sa min far, föredrar vår egen lilla stuga, en som vi sköter själva.
Självklart fick han inte visum utan tvingades resa via Ryssland och Japan till USA. Men han behöll sin uppfattning om den lilla stugan till slutet, även när många inflytelserika personer arbetade för att få Sverige att komma in i det som skulle bli ett nytt stort europeiskt hus, en europeisk union utan det självbestämmande som svenskarna kunde ha i sin egen stuga.
Mitt fjärde exempel är lite annorlunda. Det handlar om möten och konferenser som denna. Under årtiondena har jag deltagit i många sådana. Ta den vi höll för tio år sedan i Palais Bourbon (Assemblée Nationale) i Paris om ”Justice International et impunité, le cas des États-Unis”. Den samlade ett mycket brett spektrum av intellektuella och offentliga personer för en intellektuellt hederlig och rationell debatt om USA:s extralegala beteende och hur man kan skyddar de rättigheter som folken i olika länder har vunnit de senaste århundradena. (I mitt anförande använde jag Herman Görings argument i Nürnbergrättegångarna för att klargöra hur politiker som Bush och Blair resonerar.)
Visst kan officiella medier och tjänande akademiker i varje kris slå på krigstrummorna och sprida oförnuft. Under 2005 anordnade jag själv en stor utställning med en väldokumenterad katalog för Kungliga biblioteket i Stockholm om ämnet. Men i det långa loppet är det de rationella och välgrundade argumenten i konferenser som denna som kommer att göra sig gällande.
Det är, kära kollegor, åtminstone vad jag på mitt nittioförsta år har erfarit under mitt liv.
Jan Myrdal
De böcker jag hänvisar till är:
Jan Myrdall: La Raspinitia Civilizatiilor (Editura tineretului, Bucuresti 1967 (övers. Alexis Eymery)
Dictionnaire des Girouettes, ou nos contemporaines peints d’après eux-mêmes. Ouvrage dans lequel sont rapportés /…/ par une socièté de girouettes. (Alexis Eymery, Libraire, Paris 1815)
Ed. Nils Andersson, Daniel Jagolnitzer, Vincent Rivasseau: Justice Internationale et impunité le cas de États-Unis. (l’HarmattanParis 2007)
Ed. Nils Andersson, Daniel Iagolniotzer, Diana G. Collie ”International Justice and Impunity. The Case of the United States. (Clarity Press, Atlanta GA 2008
Jan Myrdal: Sälja krig som margarin (Leopard förlag, Kungliga biblioteket, Stockholm 2005)
Översättning: Stefan Lindgren