I tidskriften Populär Arkeologi skrev arkeologen Johan Runer redan i december 2016 bland annat:
”Ofta, särskilt vid mindre undersökningar, är det stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas. Formuleringar som att ’inga fynd kommer tillvaratas’ och ’fyndsamlingen kommer vara ytterst restriktiv’ är snarast regel i undersökningsdirektiven. Och även när det gäller större undersökningar ratas och kastas betydligt mer än tidigare.”
Kostnader och tidspress
Skälet till detta förfarande sägs handla om kostnadskalkyler och tidspress hos de företag som får i uppdrag att göra arkeologiska undersökningar inför att mark ska exploateras. Det är avsevärt dyrare att konservera och ta hand om arkeologiska fynd än att helt enkelt slänga dem. Det är visserligen länsstyrelsen som anlitar dessa uppdragsarkeologer, men det är exploatören som både betalar undersökningen och vill att det ska gå fort, vilket sätter de kontrakterade företag som ska genomföra den arkeologiska undersökningen under press.
RAA ändrade dock i sina föreskrifter kring ”upphandlingar av uppdragsarkeologiska undersökningar” för tre år sedan för att kompensera för denna ”prispress”. I ett pressmeddelande förra året skrev de att länsstyrelserna nu kan ”undanta kostnaden för konservering vid en prisjämförelse”.
RAA avslutar sitt pressmeddelande: ”Det är beklagligt att många metallföremål har kasserats varav flera med ett högt vetenskapligt värde.”
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
