I veckans nummer jämför vi den gedigna planering som Socialstyrelsen tidigare hade för pandemiberedskap med den som gäller i dag och som Folkhälsomyndigheten tagit fram. När Folkhälsomyndigheten bildades år 2014 skrotades helt sonika den tidigare planen.
I dag är många glada att Sverige inte vidtog omfattande karantänåtgärder. Det är svårt att tänka sig in i situationen som präglar de flesta andra länder, där människor suttit inlåsta i sina hem i månader, där de först nu i juni fått börja gå på promenader vissa dagar och tider, eller fått tillåtelse att besöka ett annat hushåll en begränsad tid. Men det är knappast på grund av klarsynthet och förutseende som Sverige hamnat i denna situation, utan på grund av slapphet och nonchalans.
Sveriges respons hade nämligen sett i princip likadan ut även vid en mycket dödligare pandemi. När oroväckande rapporter om en farlig smitta kom i årsskiftet, först från Kina och senare från Iran och Italien, agerade svenska myndigheter senfärdigt och inkonsekvent. Trots att det fanns bevis på att Covid-19 spreds via luften fick svenskar rådet att ändå åka på skidsemester till Norditalien.
Flyg från Iran fortsatte att landa på svenska flygplatser. Kineser som anlände skrev förvånat på bloggar att de fick sätta sig i självvald karantän, myndigheterna gjorde inget alls.
De första rapporterna tydde på en hög dödlighet. Folk kvävdes ihjäl i svåra plågor. Italiens sjukvård blev överbelastad och vi fick se desperat vårdpersonal som själva blev smittade. En del läkare dog, människor i sina bästa år och vid god hälsa. Det kom bevis för att smittan sprids från människor som inte uppvisar symptom. I det läget sade statsepidemiolog Anders Tegnell att det räckte att människor som varit i Norditalien tog sig till sjukhus om de kände sig sjuka. Deras familjer och arbetskamrater testades inte.
Det var uppenbart även för en lekman att smittan då kommer att sprida sig obehindrat i befolkningen. I mars sade Tegnell: ”De här rutinerna har fungerat jättebra hittills, att vi får fler fall betyder inte att rutinerna är fel. Tvärtom.” Man hävdade också att risken för smittspridning i Sverige var ”mycket låg”. Men det fungerade inte.
Åtgärderna var långt ifrån tillräckliga och när det var uppenbart att man haft fel blev i stället beskedet från Folkhälsomyndigheten att med en så stor global spridning hade man ändå inte kunnat stoppa smittan från att komma in i Sverige och få fäste i samhället.
Till skillnad från denna flummiga mentalitet hade den tidigare planen från Socialstyrelsen många konkreta åtgärder, med redovisat lagstöd och tydligt angivet vem som bär ansvar för beslut och genomförande. Sverige hade omedelbart stängt gränserna och satt misstänkta fall i karantän. Man skulle ta det säkra för det osäkra helt enkelt, tills man visste mer. Det betyder inte att samhället hade behövt vara nedstängt i månader, om man stoppar smittspridning tidigt kan man snart också ta bort många av restriktionerna.
Någonstans måste man bestämma sig för vilken strategi man vill ha. Antingen försöker man stoppa spridningen i början genom kraftfulla åtgärder, eller så accepterar man att smittan ändå finns i landet, och då kan man bara ta till vissa fördröjande åtgärder och skydda riskgrupperna. Sverige har misslyckats över hela linjen och det är ren tur att smittan inte var dödligare än den är.
Smittspårningen var halvhjärtad och det var givet att den skulle misslyckas. Man väntade med att stänga gränserna tills smittan garanterat redan kommit in i Sverige i stora mängder. Beslutet att införa besöksförbud på äldreboenden kom flera veckor efter att vissa boenden redan gjort det på eget bevåg, och det är än i dag hög personalomsättning och de flesta bär inte munskydd vid kontakt med de äldre.
Att Sverige i dag håller stängda gränser mot omvärlden är till exempel en absurd och onödig åtgärd som bara har något sorts symbolvärde. Vad är det för poäng att hindra en person från ett smittat land att komma till ett annat smittat land? Tvärtom är det så att omvärlden ser Sverige som en smitthärd, och det är personer från Sverige som får sitta i karantän vart de än kommer.
Man vet än i dag väldigt lite om Covid-19. Nya Tiders redaktion har löpande följt forskningen och det är uppenbart att de bergsäkra uttalandena vi sett från Folkhälsomyndigheten saknar vetenskapligt stöd. Som vi berättar om i detta nummer sade smittskyddsläkaren Johan Giesecke redan i april att halva Sveriges befolkning troligen redan blivit smittad. Men slumpvisa tester visar att endast några få procent av befolkningen har antikroppar. Man famlar i mörkret helt enkelt.
Nya Tider har följt forskningen om Covid-19, och även om vi är lekmän kan man konstatera att sjukdomen fortfarande är ett mysterium. Varför hittar man så få antikroppar trots att den verkar så smittsam? Smittar den verkligen så snabbt eller är det så att personer som varit smittade men inte blivit allvarligt sjuka inte utvecklar antikroppar i stora mängder?
En vetenskaplig rapport som nyligen publicerats visar att de flesta som blir smittade inte sprider viruset vidare, utan det sker genom ett fåtal ”superspridare”. Man menar att cirka 10 procent av de smittade står för 80 procent av spridningen. Man ser tecken på att det troligen är kraftig andning, till exempel när man sjunger, som leder till stor smittrisk. Också i vilket skede i sjukdomen personen befinner sig har stor betydelse, om denne hade sjungit ett par dagar senare hade inte alla andra kyrkobesökare smittats, och så vidare.
Den enda slutsats man kan dra av Folkhälsomyndighetens agerande är att man agerat otroligt vårdslöst och utsatt befolkningen för en allvarlig fara. De åtgärder man satt in, från smittspårning till rekommenderat skydd av riskgrupper, har misslyckats eftersom de satts in sent och halvhjärtat. Jag vill inte tänka på den dagen då det kommer en pandemi med riktigt hög dödlighet.