I år, efter att ha nobbat Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti sedan 2010, ändrar sig Nobelstiftelsen. Plötsligt kom man på att man ska verka för samförstånd och öppna samtal – även med människor som inte tycker som en själv.
Det är helt rätt av Åkesson att nobba Nobel. På Facebook har han skrivit att han är upptagen den dagen, och i en kommentar till TV4 förklarar han att han inte vill gå på en fest där han uppenbarligen inte är välkommen. Här hade han dock kunnat vara mer offensiv.
Det är nämligen uppenbart att Nobelstiftelsens policyändring sker under galgen. Sverigedemokraterna har växt till Sverige tredje största, i opinionen ibland näst största parti. Överallt i Europa skördar invandringskritiker och antiglobalister framgångar. Det är uppenbart att Nobelstiftelsen ser en stor risk att bli akterseglade, men det är för sent. De har redan gjort sig för alltid irrelevanta. Stiftelsen har visat att den upphöjda retorik som de svänger sig med, där de påstår sig verka för ”öppenhet, utbyte och dialog”, bara är munväder. I själva verket har de aktivt deltagit i mobbingen av ett av Sveriges största partier, ett slag i ansiktet på var femte väljare. De har starkt bidragit till den polarisering som de utåt påstår sig vilja motverka.
Nobelstiftelsen har helt enkelt fullständigt tappat sin trovärdighet och det är rätt att vända dem ryggen. Inte för att man inte känner sig välkommen, utan för att de visat sig strunta i sina egna kärnprinciper till förmån för kortsiktig politisk korrekthet.
Nobelstiftelsens policyändring sker under galgen. Det är uppenbart att de ser risken att göra sig själva irrelevanta.
Polariseringen i samhället är helt och hållet etablissemangets verk. Det har inte bara råkat bli så, det har varit själva avsikten. ”Ingen plattform åt rasisterna – inga torgmöten, ingen parlamentarisk representation, inga interna möten”. Dessa ord har inte bara varit terrorsekten Antifas devis och taktik. Etablissemangets media och dess politiker har agerat på samma sätt. I decennier har de nekat Sverigevänner att hyra lokaler, polisen har upplöst eller saboterat offentliga sammankomster och demonstrationer, och när något parti mot all förmodan ändå lyckades ta sig in i någon beslutande församling, tog etablissemanget till öppen mobbing och osynliggörande. Liksom Antifa har man haft som taktik att ”inte tala med rasisterna”.
När busschauffören Jan Milld, läkaren Eva Bergqvist, u-landshjälparbetaren Ingrid Björkman med flera i början av 1990-talet försökte dra igång en diskussion om invandringspolitiken, möttes de av växelvis nedtystning och demonisering (se bland annat NyT v.5/2018). Expressen och Aftonbladet gick samman och spred en nidskrift från våldssekten Expo som utmålade dessa försök till öppen diskussion som högerextremism. Det var helt enkelt mer än uppenbart att etablissemanget inte var intresserat av någon fri debatt.
Nu har man mage att beskylla ”populister” för att polarisera samhället. Om man inte hade stängt dörren för en fri och saklig debatt hade Sverige inte haft denna polarisering, utan man hade kunnat tala om problemen och hitta lösningar.
Nya Tider har mötts av ett liknande motstånd. Det blev mycket tandagnisslan i politiskt korrekta led när vår tidning kvalificerade sig för presstöd, men eftersom lagen var tydlig gick presstödet inte att stoppa. Vi såg de intoleranta kraven på bojkott från kulturetablissemanget när Nya Tider med hot om stämning lyckades få ett bokbord på Bokmässan i Göteborg. Senare blev vi helt utestängda från Bokmässan så att Sveriges ”kulturelit” skulle slippa öppen debatt. Men då anordnade vi en egen bokmässa, där vi bjöd in oppositionella författare, journalister, konstnärer med flera – det som idag utvecklats till Nya bok- och mediemässan.
Vi ser också i andra länder att alternativa medier, frihetsrörelser och andra folkliga krafter skapar en egen infrastruktur. Vi bygger egna mediehus, förlag och andra verksamheter. Vi är inte intresserade längre av att medverka på etablissemangets plattformar. Vi vill inte in i deras ”finrum” – även om de nu börjat bjuda in oss. Det har faktiskt även blivit ganska meningslöst att ha någon debatt om invandringen numera. Efter alla dessa år måste man vara fullständig idiot för att fortfarande tro på att ett harmoniskt mångkulturellt samhälle skulle vara möjligt. De som stödjer det idag gör det för egen vinning, för att de politiskt korrekta fortfarande har den formella makten och kan ge olika fördelar.
Men situationen förändras, vilket Nobelstiftelsens kovändning är ett bevis på. De inser att de är på väg att hamna på historiens skräphög och vill haka på där framtiden finns. Men nu är det vi som säger nej. Nobelstiftelsen har helt och hållet sällat sig till de antiintellektuella mobbarna, och de vill vi inte ha att göra med. Det finns ingen anledning att ge dem uppmärksamhet, ge dem en plattform eller ens tala med dem. De tillhör inte framtiden och det är rätt att nobba deras inbjudningar.
