Det är inte ofta musikartister vågar adressera samhällsproblem. Eller rättare sagt: det är inte ofta musikartister adresserar samhällsproblem på riktigt. Visst kan folk ställa sig i sköna poser och yla smörigt om svältande barn i Afrika eller vitas rasism.
Det ger många spelningar i den pseudohumana statsradion och kanske får man vara med och krama andra kollegor på en direktsänd kärleksfestival efter en olycklig lastbilsmassaker. Förnedringskriminella gangsterrappare kan skryta om att de mördar, våldtar och rånar för att de tydligen inte haft något annat val. Förutom feta royalties kan det belönas med ett rörande socialtantsamtal med Malou om rivna fritidsgårdar eller en raggfika på Södermalm med en glad blondin från P3.
Missförstå mig rätt. Det är inte så att samhällsproblemen inte finns i de här salongerna. De måste bara förpackas väl innan de får dekorera väggarna. Alla har fattat: punken lever idag på museum.
Men det finns undantag. Jerome Reuters band ROME vågar nämna det ett censurhysteriskt etablissemang helst vill begrava. Om den förra fullängdaren ”Le Ceneri di Heliodoro” (2019) var en existentiell genomlysning av Europas själ och komplexa samtid, är den nya skivan mer av en kampsångssamling med udden mot historielösa eliter som vill fostra befolkningarna. Men även om det nya albumet ger röst åt västvärldens omprogrammeringsdömda deplorables blir det inte svartvitt.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
