Nya Tiders utrikeskorrespondent Sergej Belous har träffat Srdja Trifković för ett samtal om Europas kris och islamiseringen av kontinenten. De möts i Banja-Luka i Bosnien, där Trifković har en professur. Annars bor Trifković mest i Belgrad i Serbien eller USA.
NyT: Hur ser du på europeiska problem som migrantkrisen, terrorismen och det ansträngda förhållandet till Ryssland?
– Europeiska unionen har befunnit sig i en halvpermanent kris sedan en längre tid. Denna kris är delvis ett resultat av omöjligheten i att upprätthålla en eurozon som utvecklas i harmoni, när man har fundamentalt olika ekonomier i Central- och Nordeuropa. På ena sidan har vi ”Fästning Euro”, bestående av Tyskland, Beneluxländerna och Österrike, och på den andra de helt annorlunda ekonomierna vid Medelhavet; den iberiska halvön, Italien och Grekland. ”Club Med” har inte möjlighet att manipulera sina valutakurser eller höja sina räntenivåer, vilket gör att de låses in i ett permanent tillstånd av nästan kolonialt beroende, eftersom de inte kan utnyttja sina relativa fördelar, i en situation då de samtidigt har låg arbetsproduktivitet jämfört med kärnnationerna i norr. Det är bara en aspekt av krisen.
En annan aspekt är institutionell, där vi har pro-federalister, särskilt i Tyskland och Frankrike, som har arbetat för en allt högre grad av integration och institutionella ramverk för att i praktiken skapa en superstat. Sedan har vi länder som har varit extremt skeptiska till en sådan strategi, främst Storbritannien, men denna inställning finns även hos länder i södra Europa. Sist, men sannerligen inte minst, ser vi den tilltagande omvandlingen av Europa, från en pragmatisk zon med öppna gränser och fritt flöde av människor, varor och kapital, till en mekanism för politisk, eller mer korrekt kanske ideologisk, indoktrinering baserad på kulturmarxismens grunder. EU:s styrande eliter, särskilt i den västeuropeiska kärnan, har aktivt och nitiskt, man skulle nästan kunna säga fanatiskt, främjat en agenda av rättigheter för homosexuella, multikulturalism och ett nymarxistiskt utbyte av proletariatet, som ska ersättas av färgade migranter och personer med annan sexuell läggning. Kapitalister blir i denna märkliga modell de vita, manliga och heterosexuella. Även detta skapar något av en kris, eftersom man i framför allt de före detta kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa inte ansluter sig till denna världsbild och inte vill påverkas av en påtvingad ideologi som syftar till att förstöra kristen tro, familjer, det traditionella äktenskapet och traditionella former av social organisering.
När det gäller den ukrainska krisen har EU visat sig oförmöget att formulera en gemensam position som skulle vara annorlunda än diktatet från andra sidan Atlanten.
Så dessa är de tre områden jag skulle vilja kalla för en pyrande kris, som nu förvärras av migrantvågen och av det osäkra förhållandet till Ryssland. På båda fronter har EU misslyckats kapitalt. När det gäller den ukrainska krisen har EU visat sig oförmöget att formulera en gemensam position som skulle vara annorlunda än diktatet från andra sidan Atlanten. Ett problem är också att vissa av Östeuropas nya EU-länder är de mest hängivna anhängarna av USA:s linje att skapa oroligheter och inta en intensivt ryskfientlig linje inom utrikespolitiken. Framför allt Tyskland, och några andra länder, har mot bättre vetande tvingats att bedriva en politik som objektivt sett inte är i deras nationella intresse och som är särskilt skadlig på det ekonomiska området.
När det gäller migrantkrisen, bevittnar vi en kollaps av viljan och självbevarelsedriften som har fullständigt fantastiska proportioner. Jag kommer att tänka på Oswald Spenglers bok Västerlandets undergång, eftersom det vi bevittnar saknar motstycke i historien. Genom människans historia har samhällen försökt att skydda sig själva från inkräktare och särskilt från inkräktare som är kulturellt och religiöst främmande, men den europeiska elitens misslyckande att förhindra denna process från att nå absurda proportioner visar på en utmattning som handlar om både moral och civilisation. Det är extremt farligt, eftersom de samtidigt dikterar och genomdriver sin modell på ländernas vanliga människor och där varje försök att formulera behovet av att skydda det som är ens eget; nationen, marken, historien, minnet och tillgångarna, omedelbart stämplas som främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och så vidare. Så absurt nog ser vi människor som i praktiken har givit upp allt hopp om att bevara sitt kollektiva minne och traditionella kultur, men som samtidigt tvingar andra att anta deras självmordsmodell.
NyT: Vad ligger bakom migrantkrisen? Är den iscensatt av någon?
– Det har sagts att USA på ett skamligt sätt har manipulerat denna kris. Jag tror faktiskt inte att så har varit fallet. Jag tror att det var ett samarbete mellan Saudiarabien och Turkiet. De flesta av dessa så kallade flyktingar är egentligen inte flyktingar, eftersom en flykting är någon som åker från det krigshärjade landet till det första land som erbjuder en trygg fristad. Många av dessa människor har tillbringat ett år eller två i Turkiet eller Libanon i flyktingläger. När de åker därifrån för att ta sig till Europa, och de passerar fyra eller fem länder, är de uppenbarligen migranter, men det är värt att notera att Saudiarabien och de superrika gulfstaterna; Förenade Arabemiraten, Qatar och Kuwait, inte har tagit emot några syriska flyktingar. Inte en enda. Samtidigt har dessa länder bidragit med riklig finansiering till olika islamiska välgörenhetsorganisationer som finansierar denna massmigration genom Turkiet, medan den turkiska regeringen bidrar med logistiken. Låt oss inte glömma att man från Adana, İncirlik, eller sydöstra Turkiet, måste ta sig 1 200 – 1 300 kilometer genom turkiskt territorium för att nå avresehamnarna i Smyrna, Bodrum, eller Çeşme. Vore det inte för att Erdoğans regering direkt och systematiskt organiserade transporten för dessa människor och underlättade deras avfärd mot de grekiska öarna, så skulle det helt enkelt inte vara möjligt. Det är löjligt att låtsas som att denna migrantvåg inte har en stark islamisk prägel och det förklarar också varför Saudiarabien och Turkiet är så intresserade av att underlätta den. Båda är i praktiken islamiska stater, även om Turkiet fortfarande har en till namnet sekulär konstitution, som härstammar från Mustafa Kemal Atatürk. Det är dock uppenbart att Recep Tayyip Erdoğan är en hängiven politisk islamist som har gjort sitt yttersta för att förändra det turkiska samhällets karaktär och samtidigt är extremt angelägen om att underlätta och påskynda den islamiska demografiska omvandlingen av Europa. Här har vi redan en enorm muslimsk diaspora, uppskattad till minst 25 miljoner människor, som uppenbarligen inte integreras i sina värdsamhällen, och det är värt att notera att de beter sig på samma sätt överallt, oavsett vilket deras ursprungsland är. Turkarna i Tyskland, algerierna i Frankrike, marockanerna i Holland och pakistanierna i England, alla beter sig på samma sätt. De skapar sina egna ghetton, där den lokala, infödda befolkningen inte längre är välkommen och dit polisen tvekar att bege sig. Det finns över 700 sådana ”känsliga stadsområden” bara i Frankrike och denna process kommer att ersätta de infödda europeiska befolkningarna redan mot slutet av detta århundrade, genom de gamla europeiska nationernas demografiska kollaps. Denna process påskyndas nu hastigt.
Låt oss titta på migrantvågens sammansättning. De flesta av dem är unga friska män, mellan 18 och 35, välklädda, med smarta mobiler, iPhone och GPS-koordinater för de platser där de behöver samlas, om det nu är i Grekland, Makedonien eller Serbien, på sin väg till slutdestinationen. De uppför sig på ett helt annat sätt än den traditionelle flyktingen. De är arroganta och blir våldsamma om de inte får vad de vill ha. Jag har en vän som under många år arbetat för det holländska migrationsverket med att handlägga asylansökningar. Han säger att denna vågs mentalitet inte alls liknar den genuina flyktingens, som kanske är traumatiserad, kommer i familjer och söker vissa förmåner i värdsamhällena som de är tacksamma för. Dessa arga unga män kommer med inställningen att de ska ta vad som tillhör dem, och att det är självklart att de befinner sig i ett land som är skyldigt att ge dem bostad, social välfärd och ett antal andra förmåner. Det är extremt oroväckande, för om det första du gör i ett nytt land är att bli bidragsberoende, en användare av värdlandets skatteunderlag, så är det osannolikt att det förändras senare. Vi vet till exempel att över 90 procent av de somaliska flyktingar som togs emot av Sverige under 1990-talet fortfarande är arbetslösa och aldrig har arbetat. Detta bidragsberoende i den muslimska diasporan i Europa har karaktären av ett självuppehållande fenomen som sträcker sig över generationer.
NyT: Innebär detta att det sker en ”mjuk erövring” av Europa?
– Detta är i själva verket den tredje erövringen av Europa. Den första skedde under det tidiga 700-talet, när araberna tog sig över Gibraltar sund och fortsatte genom den iberiska halvön tills de stoppades av Karl Martell år 732 i Poitiers. Den andra erövringen kom med turkarna på Balkan. Denna tredje gång uppvisar erövringen dock ett antal skillnader, där den viktigaste är att Europa har förlorat sin förmåga att formulera vad som är dess eget och endast dess eget. Därigenom kan det inte försvara sig självt mot nykomlingarna, som till sitt förfogande har ett utbrett nätverk av islamiska centra, moskéer och den redan befintliga diasporan. De kan också manipulera sina värdländers allmänna opinion, genom att hävda att de är lidande flyktingar, som flyr förtryck och bara vill påbörja ett nytt liv. Vi kommer under de närmaste fem eller tio åren se hur ”användarvänliga” dessa massor är. Låt mig också upprepa att det till övervägande delen handlar om unga, sunnimuslimska män. Det är bara en tidsfråga innan de börjar hämta hit sina många fruar och stora antal barn.
NyT: Finns det en koppling mellan dessa flyktingar och de senaste terrordåden, eller är det, som vissa hävdar, en ”false flag operation”?
– Det ser ut att ha alla kännetecken för en falskflaggsoperation, eftersom jag inte tror att den muslimska erövringens strateger skulle vilja skapa negativa reaktioner vid denna känsliga tidpunkt, genom att genomföra spektakulära terrordåd, särskilt inte om det kan slå tillbaka mot flyktingarna i EU:s eller individuella länders politik. De är blodtörstiga och onda, men de är inte dumma. Från Islamiska statens synpunkt skulle den optimala strategin vara att undvika sådana dåd så länge som migrantvågen rör på sig. De skulle vilja möjliggöra för så många IS-veteraner från Syrien och Irak som möjligt att infiltrera migrantvågen och smyga sig in i Europa för att skapa dolda celler. Det räcker att ha, säg, tre eller fyra procent aktiva IS-anhängare i migrantvågen. Bland en miljon människor skulle man därmed åtminstone ha 25 000 – 30 000 potentiella IS-sympatisörer, inbäddade i Stuttgart, Rotterdam, Birmingham, eller var som helst.