Jag ser med oro på hur det blir allt svårare att argumentera för fred. Positionerna blir allt mer låsta, propagandan allt mer hätsk. Den som i Väst säger att Ukraina måste återvända till förhandlingsbordet och vara beredd på eftergifter för att nå fred, som till exempel Natochefen Jens Stoltenbergs generalstabschef Stian Jenssen föreslog i mitten av augusti, blir snabbt utmålad som Putinist. I Ryssland får präster inte ens predika för fred. Flera har redan blivit avstängda från sin tjänst med argumentet att präster ska predika för seger, annars sänker det soldaternas moral. Men vad för slags seger kan det egentligen bli tal om, för någondera sidan?
Det är chockerande hur cyniskt en del beslutsfattare i Väst ser på kriget. ”Vi förlorar inga liv i Ukraina” är ett direkt citat av den amerikanske senatorn och före detta presidentkandidaten Mitt Romney, som han yttrade den 22 augusti i år vid ett besök på vapenföretaget Strider Technologies i Utah. Nya Tider skrev om det i en artikel förra veckan, men jag anser att det behöver uppmärksammas mer. Hela citatet lyder:
– Att ta en summa motsvarande 5 procent av vår försvarsbudget varje år för att hjälpa ukrainarna är nog det bästa nationella försvarsinköpet vi gjort. Vi förlorar inga liv i Ukraina! Och ukrainarna kämpar heroiskt mot Ryssland som har 15 000 kärnvapen. Så vi degraderar och ödelägger Rysslands militär för en väldigt liten peng jämfört med vad vi lägger på det övriga försvaret. Ett försvagat Ryssland är en bra sak och det bästa vi kan göra för Amerika är att se till att människor som har kärnvapen riktade mot oss bli svagare.
Denna inställning till kriget verkar vara mycket utbredd, inte bara i USA utan i stora delar av västvärlden, fast det är få som säger det så här rakt ut. Det är svårt att ta till sig en sådan cynisk syn på ukrainska och ryska liv, men tyvärr något man måste förstå om man ska kunna greppa motiven för Västs agerande i Ukraina.
Det skulle vara cyniskt, även om strategin hade fungerat. Nu har det i praktiken blivit precis tvärtom, Ryssland har satt igång att rusta upp sin militär i en omfattning som inte setts sedan långt innan Sovjets sammanbrott. Efter att Ryssland insett att man blivit grundlurad i Minsk II-avtalet, som förhandlats fram med hjälp av Europa och som skulle ge de östra regionerna i Ukraina viss autonomi och främst skydda civilbefolkningen där från Kievs närmast dagliga terrorbombningar, har man släppt allt prat om ”våra partner i Väst”. Ryssland har sjudubblat ammunitionstillverkningen och flerdubblat produktionen av krigsmateriel till nivåer som påminner om kalla krigets tid. Sanktionerna har inte haft någon effekt, i alla fall inte på Ryssland, men Europa och främst vanliga människor här har drabbats hårt. Någon ”degradering” eller ”ödeläggelse” av Ryssland går inte att skönja.
Det hävdas ofta i Väst att Putin måste stoppas nu, för annars fortsätter han och tar Polen och ångar på vidare västerut. De som anser att det är tid att stoppa dödandet och låta de östra delarna av Ukraina som bebos av rysktalande ansluta sig till Ryssland, vilket samtidigt skulle skapa den buffert som Ryssland kräver för sin säkerhet, anklagas för att vara Putinister. Man jämför med när Hitler sade att han ”bara” ville ha Sudeterna, som var en tysktalande del av Tjeckoslovakien. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain svek då de säkerhetsgarantier man hade lovat Tjeckoslovakien med motiveringen att det ju ändå bara bodde tyskar i dessa områden, så varför skulle de inte kunna bli en del av Tyskland? Han talade om ”peace in our time” och hoppades att han genom eftergiften skulle rädda världsfreden. Men vi vet ju hur det gick. Man kan så klart se likheterna med östra Ukraina, men det finns också avgörande skillnader.
Förutom Kievs terrorbombningar mot civila i Donbassområdet – minns att över 800 000 människor flydde till Ryssland under åren innan Rysslands invasion – handlar det om att Ukraina arbetade för att gå med i Nato och sade öppet att man avsåg att skaffa kärnvapen. Det är verkligen svårt att hitta ett ”bättre” sätt att sabotera kärnvapenbalansen och tränga in Ryssland i ett hörn.
Det är egentligen detta som är den springande punkten och orsaken till jag anser att offrandet av ukrainska soldaters liv här är fullständigt bortkastat. Ryssland, som redan fått utkämpa två förödande världskrig på eget territorium, har tydligt klargjort att man ser fientliga robotbaser, potentiellt med kärnvapen, så nära inpå som oacceptabelt. Och att man är beredd att använda kärnvapen för att hindra detta hot.
Risken för att kärnvapen kommer till användning är mycket större idag än under till exempel Kubakrisen 1962. Och effekten skulle bli mycket värre nu än då. År 1962 ville Sovjet placera ut kärnvapen hos Fidel Castro på Kuba, något som var nära att urarta i öppna stridigheter mellan sovjetiska och amerikanska flottstyrkor. Men på den tiden förfogade Sovjet bara över cirka 40 interkontinentala robotar som kunde nå USA. De hade en stridspets vardera. Idag har Ryssland cirka 400 interkontinentala robotar med dussinet kärnvapen på varje. Därtill har man cirka 800 atombomber redo att avfyras från ubåtar, vilket man inte heller hade 1962. Jag är förbluffad över att man i Väst tar så lätt på detta hot. 1962 var det en nationell trend i USA och på vissa håll i Europa att bygga atomskydd i trädgården eller i källaren, alla pratade om hotet, och insikten hjälpte till att avstyra ett tredje världskrig. Man förstod hur katastrofala konsekvenserna skulle bli. Idag verkar Väst helt obrytt, trots ett mångfalt större hot. Det tror jag är ytterst farligt och ökar risken för att kärnvapen faktiskt kommer till användning.
Men åter till ”vi förlorar inga liv i Ukraina”. Jag förstår inte hur en del människor kan heja på det ena eller andra ”laget” som om det vore en fotbollsmatch. Som många andra pojkar har jag som ung tyckt att krig var något fascinerande, en kraftmätning med yttersta konsekvenser. Vapen, strategi, hjältemod. Allt dessa gav upphov till nervkittlande fantasier. Men det var när kriget var långt borta, när man var yngre och inte förstod bättre. Med kriget i Ukraina har dödandet blivit kusligt påtagligt, det tränger sig på. Alla de videor som cirkulerar på nätet, med den ena grymheten efter den andra, paketerade som hjältemod och skicklighet, är direkt frånstötande.
Ändå fortsätter man att pumpa in vapen i Ukraina, och dessutom allt mer tvivelaktiga sådana. Det senaste är att man vill leverera pansarbrytande ammunition av utarmat uran, ett ämne som är både radioaktivt och kemiskt giftigt. Nato använde det i stor omfattning under båda Irakkrigen och det tros ligga bakom den stora ökningen av cancerfall och fruktansvärda missbildningar hos nyfödda. Ryssland använder idag inte utarmat uran i Ukraina, men säger att man kommer att börja använda det om Ukraina gör det.
Man säger att kriget behövs för Ukrainas ”frihet”. Minns ni hur det var under coronapandemin? Då sa samma politiker att det var självklart att friheten skulle få stå tillbaka för att ”rädda liv”. Miljoner människor låstes in i sina hem i månader i sträck, för en sjukdom som även enligt officiella data har en dödlighet på mindre än 1 procent. Nu har man inga betänkligheter att offra hundratusentals liv för ”frihet”. Vad har de hundratusentals ukrainare som redan fått sätta livet till för glädje av denna frihet?
Men det är ju klart, ”vi förlorar inga liv i Ukraina”.