Berättelsen om Anastasia har blivit något av ett fenomen och inspirerat folk i både Ryssland och utanför att anlägga kolonilotter för att odla enligt hennes råd, samt skapa små samhällen där harmoni ska genomsyra samvaron.
Nya Tider har recenserat den första boken, Anastasia, i NyT v. 39/2014. Totalt har tio böcker kommit ut. Vi tog tillfället i akt och ställde frågor till Vladimir Megré under dennes besök i Stockholm.
Bakgrunden
I böckerna beskriver Vladimir Megré hur han under en affärsresa utefter floden Ob möter en ung kvinna som lever under mycket enkla former långt ute i den sibiriska Taigan. Trots det till synes isolerade livet visade hon sig ha detaljerad kunskap om det moderna livet i Ryssland. Anastasia använder (vad vi skulle säga) övernaturliga förmågor till fjärrskådande och kommunikation, hon kan till och med genom tankekraft kroppsligen förflytta sig till fjärran orter. Hon kan också skåda både bakåt och framåt i tiden.
Anastasia har ett särskilt starkt förhållande till ”dachniks” – ryska hobbyodlare. I Sverige motsvaras det av koloniträdgårdsodlare, men med större lotter.
Under den kommunistiska epoken försökte man som bekant utrota de privata familjejordbruken. Man tvingade ihop landsbygdsbefolkningen i storjordbruk kolchoser och sovchoser. Där skulle man arbeta för lön och bo i hyreshus, precis som andra industriarbetare. Dessvärre visade det sig att människorna blev håglösa, initiativlösa och deprimerade. Produktionen föll katastrofalt. Redan under Stalintiden var man därför tvungen att tilldela kolchosarbetarna små privata jordlotter, där de på fritiden kunde odla grönsaker i liten skala. Man hade rätt att sälja överskottet, och det skulle visa sig att dessa privata jordlotter blev den verkliga stommen i Rysslands livsmedelsförsörjning.
Efter kommunistdiktaturens fall har den småskaliga dachnikodlingen vuxit ytterligare. Det privata småbruket ger fortsatt uppemot 90 procent av landets grönsaker, och utgör en ovärderlig buffert mot arbetslöshet, men det är i slutänden framför allt en kulturskapande livsstil.
Anastasia vill se dessa privata odlingar som grundpelaren för en transformation av Ryssland och på sikt hela mänskligheten. Att odla sin egen trädgård är för Anastasia den mest ypperliga andliga handlingen – det är att skapa tillsammans med Gud.
Anastasia menar att Gud skapade världen som en ”lustgård”, ett paradis, för människan. Världshistorien, med teknik och vetenskap fram till dagens industrialism, har hittills varit mänsklighetens irrfärd bort från Gud. Vägen tillbaka till Gud är att bilda en familj, bosätta sig på en bit land och ta ansvar för att göra denna lilla bit av världen till ett litet Paradis. Livets mening är att vara en länk i livets stora kedja, man måste arbeta med kärlek så att barn och barnbarn vill fortsätta verket och man ska hedra de förfäder som odlat jorden före oss.
Om tillräckligt många skapar sig ett litet paradis på sin lilla jordlott (idealt 1 hektar per familj) så kommer hela världen att förvandlas till ett Paradis.
Det är en mycket vacker och lockande tanke, kan jag tänka, och jag är inte ensam. I Ryssland har det under de senaste 15 åren skapats 230 ekobyar som arbetar i enlighet med Anastasias ideologi.
Även Rysslands president Vladimir Putin har visat att han gillar idén. I Duman har man diskuterat en lag som skulle innebära att varje familj som vill starta ett litet trädgårdsjordbruk kan få sig tilldelad 1 hektar mark. Jordlotten kan ärvas, men den får inte säljas. Man kan inte vräkas, så länge man brukar marken. Man får sälja trädgårdsprodukter och all eventuell inkomst man kan få ut är fri från skatt. Riktigt hur långt man kommit med detta är dock i skrivande stund osäkert.
Anastasias ekobyar har alltså blivit en betydande framtidsrörelse. Fenomenet sprider sig också utomlands. I Sverige försöker nu föreningen Arkaim (www.arkaim.se) samla ihop tillräckligt många intresserade för att starta en ekoby.
Ekobyar och ekobyar?
Under mötet i Stockholm passar vi på att tillsammans med Anders Axner från Enhetspartiet ställa några frågor till Vladimir Megré. Vi ställde frågor i positiv anda om hur författaren ser på projekt med olika ekobyar, vi valde att inte ifrågasätta böckernas riktighet.
Axner: Vad är den väsentliga skillnaden mellan det vi vanligen tänker på som en ”ekoby” och Anastasias ekobyar?
– Å, det är något fundamentalt olika. När vi i Ryssland talar om ekobyar handlar det om miljövård och nyttigare livsmedel. För oss handlar det väsentligen om ett kärleksprojekt. Man och kvinna förenar sina krafter för att skapa liv i samma anda som Gud skapade världen. Resultatet blir också att miljön räddas och maten blir hälsosam, men det är mer som en lycklig bieffekt, inte huvudsyftet.
Axner: Är det möjligt att samarbeta med en ekoby som arbetar mer på det ”vanliga” sättet?
– Ja, det är säkert nödvändigt under en tid, innan Anastasias idé helt slagit rot i ett land, men det bästa är om hela byn är besjälad av samma andliga strävan.
För att något ytterligare illustrera det speciella med Anastasias trädgårdar berättar Vladimir om den Vedryska vigselceremonin:
– Äktenskapet är ett heligt fundament och skall idealt ingås i samband med att den blivande familjen tar sitt ”moderland” i besittning. Paret planterar sitt familjeträd som en del av vigselceremonin. Bröllopsvittnena frambär trädplantor, buskar och andra perenner, som planteras gemensamt av hela sällskapet.
Vedrysk är en kultur med rötter i den ryska urbefolkningen (ruser). ”Ved-” betyder ”visdom och vetande”, det är samma ord som i Veda, de gamla indiernas visdomslära.
Filosofi och världsbild?
Anastasias filosofi har många konservativa drag. Man betonar familjen, kärlek och trohet, ansvar för sina barn, privat ägande och plikter, långsiktig bosättning, respekt för förfäderna och fäderneslandet.
NyT: Jag tycker man i Anastasias grundvärderingar kan se många likheter med gammal ortodox kristendom. Är Anastasia kristen? Finns det något samarbete med kyrkan?
– Nej, det finns ingen kristendom i detta. Anastasias tradition bygger på en vedrysk kärna som är 9 000 år. Den är den överlevande grenen av den naturliga visdom som var alla människors födslorätt i Paradiset, det vill säga det vi i dag kallar ”stenåldern”. Allt det vi kallar ”religion” är skapelser av förslagna maktmänniskor som ställt sig i vägen mellan Gud och människa. Det visar sig också i dag. Den ortodoxa kyrkan har visat sig fientligt inställd till Anastasia. De vill inte att människor lär sig att tala direkt med Gud.
Allt som behövs är ”ett rent hjärta”?
Anastasia upprepar gång på gång att hon är en vanlig människa. Hennes förmågor är inte exklusiva. Gud har givit oss, var och en, all kunskap och alla krafter vi någonsin kan begära. Det enda som krävs av oss för att upptäcka detta är ”ett rent hjärta”.
NyT: Är inte det en ganska farlig sak att säga? Att allt som krävs är ”ett rent hjärta”? Jag hävdar att det finns gott om människor som har ett rent hjärta, och som är mycket ärliga sanningssökare, men som i alla fall inte upptäcker några livstecken från någon ”Gud”. Inte heller tycks deras sanningssträvan stråla samman i en universellt hållbar livshållning.
Vladimir Megré gav som svar på detta en lång predikan om Guds uppenbara närvaro i Världen. ”Hör hur vinden prasslar i löven!”, fåglarnas sång, solens värme – öppna dig! Gud är överallt och talar till dig precis som till mig.
Vi hade fler frågor, men tyvärr var tiden ute och Vladimir Megré måste skynda till båten som skulle föra honom till nästa möte i Tallin.