Det svenska pensionssystemet liknar i många avseenden ett kedjebrevsprojekt i mångmiljardklassen. Dagens arbetsföra befolkning, eller rättare sagt de av denna grupp som faktiskt arbetar och som genererar arbetsgivaravgifter, betalar till dagens pensionärer. Samtidigt får de en fordran på staten i form av pensionsrätter, som ligger till grund för beräkningen av den ålderspension som kan tas ut efter 65 års ålder. Det är denna mekanism som ligger bakom kalkylerna om den förmodade framtida pension, som redovisas i det så kallade ”Orangea kuvertet” från pensionsmyndigheten. Pensionsmyndigheten liknar det vid ett banksparande, men det är en liknelse med stora brister.
Att många faktiskt tror att de belopp som redovisas för inkomstpensionen finns på riktigt i någon pensionsfond, gynnar systemets trovärdighet, men är inte sant. Det är bara den del av pensionen som utgör premiepension som faktiskt har pengar fonderade. Resten är enbart ett antagande om en framtida inbetalningsförmåga till pensionssystemet. Det är brister i det antagandet som gör att den allmänna pensionen ibland kan minska, genom den så kallade pensionsbromsen.
I själva verket betalas den större delen av pensionerna, inkomstpensionen, av dagens arbetande generation till de som är pensionärer i dag. Och då måste den anpassas till vad systemet har råd att betala. Pengar in, pengar ut.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
