Varför det inte gick att fixa skolan på 100 dagar

En omfattande och vederhäftig analys av den svenska skolans gavs den 12 mars av SVT:s inrikespolitiska kommentator Mats Knutson. Vi kommer troligen att bevittna en livlig debatt under valåret, då ämnet är ett av de tyngsta och mest angelägna inför valet såväl ur ett riksomfattande som ur ett kommunalt perspektiv. Min avsikt med denna artikel är emellertid att granska skolan ur en synvinkel som hittills har förblivit nästan helt och hållet obeaktad.

Nästan alla svenska analyser av skolans ”utmaningar” (omskrivning för misslyckanden) går ut på att söka felen i samband med skola och skolpolitik. Man diskuterar skolinspektionens åtgärder, läroplaner, pedagogiska anvisningar och trender, rekommendationer om elevantal i klasser, homogent eller heterogent elevunderlag med avseende på till exempel socialgrupp, socioekonomisk tillhörighet, elevernas geografiska rekryteringsområden etc. Därtill kommer problematiken med lärarsituationen som flera gånger uppmärksammats av SVT, senast i Morgonstudion den 12 februari 2018. Där framhöll lärarförbundets representant att behöriga lärare i betydligt högre grad borde få ägna sig åt undervisning än åt administrativa göromål. Skolminister Fridolin försäkrade alla som ville lyssna på honom att just det har beaktats i det pågående arbetet med läroplaner och styrdokument. Summa summarum är det så gott som uteslutande skolan och undervisningen som är föremål för granskning och debatt.

Man tänker på gubben som kom hem från krogen och tappade nyckeln när han samtidigt råkade dra ut näsduken ur fickan. Han gick böjd som en fällkniv och letade under gatlyktan intill, när en förbipasserande kompis från krogen erbjöd sig att hjälpa honom att leta. Efter en stund frågade kompisen om det faktiskt var just där han hade tappat nyckeln. Nää, svarade gubben, det var nog därborta, men där är så jäkla mörkt, så jag letar här i stället.