I veckans analyserande artikel skriver Dan Malmqvist om Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nya rapport ”Indikationer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017” och framför allt hur den presenterats i media.
Kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki hävdar bestämt att ”invandringsvågen inte har påverkat antalet sexualbrott”. Denna kommentar från Sveriges egen ”Bagdad Bob”, som genom åren upprepat att ”allt är frid och fröjd, titta åt något annat håll”. Till och med BRÅ själva fick rätta honom och påpeka att man över huvud taget inte tittat på härkomst i statistiken.
Men varför har man då inte tittat på det? Vore inte det vad man förväntar sig, något självklart efter explosionen av sexualbrott i kölvattnet av migrationsvågen 2015? Om nu Sarnecki vill hävda att allt är ”fördomar”, så borde man väl vara intresserad av att kartlägga hur det egentligen ligger till?
Mångkulturen har fört med sig fenomen som gruppvåldtäkter och hedersmord, något som tidigare var helt okänt i Sverige. De senaste åren kan vi lägga till bland annat homosexuella gruppvåldtäkter, vilket bottnar i den afghanska traditionen med Bacha bazi, så kallade ”dansande pojkar” som hålls som sexslavar. Vi har tidigare skrivit om att detta inte är något ytterlighetsfenomen i Afghanistan (se NyT v.1-2/2017), utan att även polisstationer håller sig med Bacha bazi.
Företeelsen är faktiskt så utbredd bland polisen att talibanerna anklagas för att använda pojkarna som ”honungsfällor” för att attackera polisorganisationen från insidan. Nyhetsbyrån AFP skrev i juni 2016 att sådana pojkar under de senaste två åren dödat hundratals polismän.
– Talibanerna skickar pojkar – fagra, stiliga pojkar – att ta sig förbi vägspärrar och för att döda, droga och förgifta polismän, sade Ghulam Sakhi Rogh Lewanai, dåvarande polischef i den centralt belägna Uruzgan-provinsen, till AFP.
Nu har denna ”fina” tradition även kommit till Sverige.
Vidare har Sverige ”berikats” med taharrush, sextrakasserier övergående i våldtäkt mot en ensam kvinna som omringas av en flock män.
Västerländska medier fick kännedom om denna sedvänja när reportern Lara Logan skulle rapportera för CBS News på Tahrirtorget i Kairo år 2011, och då omringades av en grupp arabiska män (se NyT v.14/2018). Även om hon gett taharrushoffren ett ansikte utsattes även åtskilliga andra journalister för dessa sexattacker på Tahrirtorget, liksom hundratals egyptiska kvinnor.
Europa fick känna på detta med besked nyåret 2015/2016. Det är nämligen exakt vad som utspelade sig på torget utanför Kölns katedral på nyårsnatten, då över ett tusen tyska flickor sextrakasserades och i många fall gruppvåldtogs av gäng som enligt Kölns polischef Wolfgang Albers hade ”arabiskt eller nordafrikanskt utseende”.
Det bör därför inte komma som en överraskning att de invandrargrupper som har taharrush eller dansande pojkar i sin kulturella repertoar kommer att göra sig skyldiga till sådana övergrepp som vi i väst betraktar som grova och motbjudande brott, oavsett vilket land de invandrar till.
Varför är det inte intressant för BRÅ att titta på dessa kopplingar? Den senaste gången BRÅ undersökte kopplingen mellan etnicitet och brott var 1996. Alltså för över 20 år sedan. Då fick man fram alarmerande siffror. I rapporten ”Invandrares och invandrares barns brottslighet” gjorde Jan Ahlberg, som sedan dess tyvärr gått bort, ett gediget arbete där han gick in på vilka nationaliteter som begick flest brott av olika slag. Istället för att klumpa samman allt från amerikaner, tyskar och japaner till afrikaner och araber under samlingsbegreppet ”invandrare”, kunde man alltså se vilka grupper som begick vilka brott.
Invandrare generellt visade sig begå 4,5 gånger så många våldtäkter som svenskar per capita, men när man tittade närmare på statistiken framkom saker som var än mer chockerande. Nordafrikanerna var värst – i jämförelse med en svensk man var det 18 gånger mer sannolikt att en nordafrikan pekats ut som gärningsman i en anmäld våldtäkt under perioden.
Män från Mellanöstern var mellan 5 och 15 gånger så våldtäktsbenägna som svenska män, och subsahariska afrikaner ungefär lika mycket. Därefter följde sydamerikaner, sydeuropéer och östeuropéer, även om invandrare från Norden (främst Finland) och Västeuropa också begick betydligt fler våldtäkter än svenskar.
Det blev också den sista gången man publicerade så specifika uppgifter. Dittills hade det politiska och massmediala etablissemanget kallat alla som påtalade invandrares höga brottslighet fördomsfulla, främlingsfientliga och rasister. Resultaten visade att verkligheten överträffade ”rasisternas” värsta ”fördomar” – i synnerhet när det gällde sexualbrott, och framför allt våldtäkter.
Borde inte bara det ha resulterat i en rekommendation till regeringen om ett akutstopp av invandring från dessa regioner medan man utredde orsakerna till överrepresentationen? Vad har vi annars ett Brottsförebyggande råd till? I stället har fokus legat på att lugna allmänheten med bluffrapporter, trots allt fler larmrapporter från drabbade invånare.
Allmänheten har fått förlita sig på lekmannaforskare som gjort det jobb som BRÅ vägrar att göra. I en omfattande genomgång publicerad v.45/2017 har Nya Tider utifrån offentlig statistik sammanställd av bloggaren Joakim P Jonasson kunnat visa på att andelen dömda svenskar, i proportion till andra grupper, har minskat sedan 2013 och sjunkit kraftigt de senaste åren.
Män med utomeuropeisk härkomst begår hela 84 procent av de grova våldtäkterna. Två av tre grova våldtäkter begås av asylsökande eller män som getts uppehållstillstånd, och närmast ofattbara 95,6 procent av överfallsvåldtäkter begås av män med utländsk härkomst.
Men i Jerzy Sarneckis värld existerar ingen koppling.
