Den anrika staden Detroit, centrum för USA:s bilindustri och den största staden i delstaten Michigan i nordöstra USA, begärde den 18 juli att försättas i konkurs. I NyT vecka 28 rapporterade vi om att förhandlingar pågick med långivare om att skriva ned skulderna med 90 procent, något som alltså misslyckats. Därmed är den största kommunala konkursen i USA:s historia ett faktum. Det är samtidigt den största självstyrande staden någonsin att gå i konkurs.
Många detroitbor är nu oroliga för vad som kommer att hända med stadens offentliga service och deras pensioner. Får en kommun ens gå i konkurs? En lokal domstol har nyligen beordrat Detroits krishanteringschef Kevyn Orr att dra tillbaka ansökan om konkurs. Enligt beslutet strider den lag som Orr stödjer sig på mot staten Michigans grundlagsskydd för pensioner för offentliganställda. Orr i sin tur har överklagat till en federal domstol, och den juridiska striden fortsätter.
Flera andra amerikanska städer har gått i konkurs de senaste åren. Bland de största är Stockton i Kalifornien med 291 000 invånare, vilket är knappt halva Detroits folkmängd. Stockton ansökte om konkurs 28 juni förra året. Den gången beviljades konkursen. Stockton hade till skillnad från Detroit under hela tiden haft en växande befolkning, men hade liksom Detroit sett ett kraftigt demografisk skifte åren före konkursen. De europeiskättades andel av befolkningen hade enligt officiell statistik minskat från 57 procent år 1980 till 23 procent 2010, medan främst den latinamerikanska andelen ökade i motsvarande grad.
Detroits totala skuld är på 18,5 miljarder dollar eller 127 miljarder kronor. Som jämförelse har Stockholms stad med ungefär samma folkmängd 37 miljarder kronor i skuld, vilket alltså är mindre men förklarar inte hela problematiken. Nya Tider har granskat faktorerna bakom kollapsen.
Industricentrum och kulturstad
Detroit är intimt förknippat med bilindustri och har betraktats som bilstaden nummer ett i världen. Betänk då att USA är ett land där man tar bilen in i bankkontoret och in i biosalongen. Henry Ford startade bilmärket Ford här år 1903, och staden har efter det varit hem åt de två andra amerikanska fordonsjättarna, General Motors (med varumärkena Buick, Chevrolet och Cadillac) och Chrysler (med varumärkena Dodge, Jeep och Ram).
En annan sida av staden är Detroit som ”Rock City”. Dess säregna form av garagerock är världskänd och blev viktig för utvecklingen av punken på 1970-talet. Berömdheter som startat sin bana här är Bill Haley, Alice Cooper och Iggy Pop.
Från rock gick dock Detroit till att bli ”hiphop-staden” med artister som Eminem. Detta speglar den drastiska etniska förändringen av staden de senaste decennierna.
Jobben försvinner, men varför?
Befolkningen i Detroit har minskat med 60 procent från dess topp på 1950-talet, då 1,8 miljoner bodde i staden, till dagens 700 000. Bara under det senaste decenniet har befolkningen krympt med 25 procent.
Arbetslösheten tredubblades på ett decennium, från 6,3 procent i juni 2000 till 18,3 procent i juni 2012. Som en jämförelse rapporterade Stockholm en arbetslöshet i januari 2013 på 6,9 procent.
En förklaring som lyfts fram är att många jobb försvunnit till Kina. Tittar man närmare verkar dock automatisering i industrin vara en minst lika viktig orsak till det minskade behovet av arbetskraft. Bedömare och analytiker, flertalet av dem svarta, ger dock en annan och viktigare förklaring till stadens långsamma död.
Raskravaller början på slutet
Redan på 1960-talet hade Detroit en omfattande svart befolkning, drygt 30 procent av befolkningen, vilket fortfarande var långt färre än dagens 83 procent. Den svarte ekonomen Thomas Sowell berättar i en artikel 2011 med titeln Röstar med fötterna att Detroits svarta befolkning hade den högsta andelen självägda hem av alla svarta stadspopulationer i landet, och att deras arbetslöshetssiffror bara var 3,4 procent.
1967 inträffade ett våldsamt upplopp, ett av de värsta rasupploppen i landets historia, som enligt Sowell markerade början av tiden av nedgång för Detroit, vilket ledde fram till dagens katastrof.
Upploppet startade när polisen skulle stänga en illegal klubb i ett svart kvarter. En mobb samlades och började kasta sten och flaskor på polisen, som retirerade. Den upphetsade mobben fortsatte därefter med att plundra en närliggande klädaffär. Plundringarna spred sig snabbt i området – svarta plundrade främst andra svartas affärer.
Borgmästaren satte in nationalgardet och presidenten satte in armén för att stoppa oroligheterna. Under de fem dagar som kravallerna pågick dödades 43 personer; 33 svarta och 10 vita. Bland de skadade fanns också 83 brandmän – kravallerna i Husby i Stockholm med attacker på räddningstjänsten är alltså inget unikt för denna typ av upplopp. 2 509 affärer plundrades och över 2 000 byggnader förstördes.
Det har i efterhand varit svårt att förklara hur kravallerna kunnat bli så omfattande. Det har påpekats att den omfattande utbyggnaden av motorvägarna under 1950- och 1960-talet skar rakt igenom de mest tätbefolkade svarta kvarteren. Många jazzklubbar, kyrkor och föreningslokaler jämnades med marken i de på den tiden välmående svarta områdena. Det förekom också rasism mot svarta, då vita med hot och påtryckningar försökte jaga iväg de enstaka svarta som köpte hus i vita områden. Eftersom den absoluta majoriteten ändå bodde med sin egen folkgrupp var dock sådana incidenter ovanliga. ”Det var inte förtvivlan som orsakade upploppen”, skriver Sowell.
Efter detta såg Detroit en omfattande utflyttning av affärer och mindre företag, som sökte sig till säkrare områden utanför stadens gränser. Tusentals butiker slog igen. Det svarta område där kravallerna börjat låg i ruiner i decennier.
Detroits svarte borgmästare Coleman Young, den förste svarte borgmästaren i landet som tillträdde 1974, skrev 1994 om upploppen:
”Den största förlusten blev dock staden. Detroit förlorade otroligt mycket mer än den omedelbara förlusten av liv och byggnader. Upploppen satte Detroit på kurs rakt mot ekonomisk ruin, det rånade staden på oräkneliga värden i jobb, skatter […]”.
Positiv diskriminering jagar bort vita
Om upploppen gjorde så att vita började flytta ut, så snabbade olika integrationsåtgärder på denna flykt.
1971 krävde medborgarrättsrörelsen NAACP att skolorna skulle bli mer ”integrerade”. Man hade visserligen avskaffat segregering, men i praktiken var skolorna fortsatt uppdelade på mestadels svarta och mestadels vita. Högsta domstolen beslöt att segregationen skulle brytas genom att svarta elever bussades till vita medelklassområden och vita barn bussades, med tvång, in i staden för att integreras med befolkningen där.
En liknande policy infördes vad gäller bostäder.
Walter E. Williams, professor i ekonomi vid George Mason University och själv svart, skriver att stadens snabba nedgång berodde på Detroits rasbaserade politiska åtgärder, som gjorde att de vita som hade råd flyttade ut. Detta minskade skatteinkomsterna och ledde till färre arbetstillfällen och konsumenter i staden. Så här skrev han i Investors i december 2012:
”Mycket av stadens tillbakagång började med valet av Coleman Young, Detroits förste svarte borgmästare och borgmästare i fem perioder, som iscensatte en policy av att favorisera svarta och en skattepolitik mot höginkomsttagare, mestadels vita människor.
Det var en politik som drev vita och andra mer välbärgade människor ut ur Detroit, och det var troligen Youngs och hans efterföljares avsikt. När allt kommer omkring, varför inte göra sig av med människor som inte skulle rösta på dem i alla fall?”
I dag har Detroits vita befolkning minskat till 8 procent – de som helt enkelt inte har råd att ta sig därifrån.
Politiskt korrekt ända in i slutet
Politiken med så kallad positiv särbehandling, antirasism och integration fortsatte, trots alla bevis på att den förstörde staden allt mer. I november 2011 berättade radiostationen The Take Away att medborgarrättsgruppen The Michigan Roundtable hade föreslagit en ”djärv idé om hur man ska tackla rasismen i Detroit: en oberoende sanningskommission om jämställdhet”.
– Rasism fortsätter att kasta sin skugga över sydöstra Michigan, och vi känner fortfarande av dess inverkan, sade Thomas Costello, gruppens ordförande.
Sagt och gjort, en sanningskommission sjösattes för att komma till rätta med Detroits svåra problem. Enligt radiokanalen är den mångetniska kommissionens uppgift att belysa arvet efter rasbaserad bostadspolitik, på ett liknande sätt som världens mest kända sanningskommission, den i Sydafrika, undersökte arvet efter apartheid.
Desmond Tutus dotter Naomi reste från Sydafrika till Detroit för att stödja den nya kommissionen i dess viktiga arbete.
2004 antog stadens ledning ett dokument med titeln En ekonomisk utvecklingsplan från Powernomics för Detroits missgynnade majoritetsbefolkning. Bara planen kostade 112 000 dollar att författa. Dess viktigaste förslag var skapandet av ett ”African town” i staden, vilket skulle genomföras genom vidlyftiga lån och anslag till endast svarta.
Detta ledde till protester från andra befolkningsgrupper. Latinos, greker, araber och andra minoriteter pekade på att Detroits Mexicantown, Greektown och Chaldea (Babylon) byggts av minoritetens egna krafter och inte genom bidrag från staden. De undrade också varför svarta, som utgör över 80 procent av stadens invånare, känner att de behöver ett särskilt African town.
Brottslighetens huvudstad
En rapport från tidskriften Forbes utsåg 2012 Detroit till den farligaste staden i USA. Detta för fjärde året i rad. 2010 begicks 345 mord, år 2012 var det 411. Som jämförelse dog 68 människor av dödligt våld år 2012 i hela Sverige.
Redan under 1970- och 1980-talen blev Detroit ökänt för sina våldsamma svarta gatugäng, som tog kontroll över den omfattande knarkhandeln. Startskottet var 1970-talets heroinepidemi, som sedan växte in i den större kokainepidemin på 1980- och 1990-talen.
Ett av de värsta gängen hette Young Boys, som beskrevs som innovativa. De spreds till många andra städer och använde konsekvent minderåriga till att genomföra smutsjobben, eftersom de inte kunde dömas. De var kända för sin extrema brutalitet som syftade till att skrämma bort konkurrenter.
Detroit blev flera gånger utnämnt till USA:s mordbrands- och mordhuvudstad.
Staden har under långa perioder befunnit sig i toppen vad gäller arbetslöshet, fattigdom och spädbarnsdödlighet. Stora delar av staden är tomma och ser ut som spökstäder. Det är en sport bland unga att tända eld på övergivna villor och hyreshus. Korruptionen i den uppsvällda myndighetsadministrationen är legendarisk.
Svarta kritiserar positiv särbehandling
Allt eftersom de svartas andel av befolkningen växte som en konsekvens av kravallerna och den efterföljande utflyttningen av vita, fick de svarta via valurnorna mer makt. Detta har dock inte varit till stadens fördel, inte ens för de svarta själva, enligt analytiker.
Den svarta ekonomiprofessorn Walter E. Williams drar följande slutsats i en artikel publicerad i maj 2013 på Creators.com:
”Vad jag säger är att den som letar efter en strategi för att förbättra livet för de fattigaste svarta ska på sin att-göra-lista utelämna valet av demokraternas politiker och svarta politiker. Också att utelämna på att-göra-listan är medborgarrättsagenda. Rasdiskriminering har föga att göra med de stora problem som möter svarta människor.”
Han får medhåll av den svarta ekonomen Sowell, som i sin artikel skriver:
”Då de vita var de första att lämna Detroit såg borgmästaren Coleman Young det bara som en utvandring av människor som ändå troligen skulle rösta emot honom, vilket alltså ökade hans chans att bli återvald. Men vad som var bra för borgmästare Young blev en katastrof för Detroit.”
