Orden är den konservative brittiske politikern Enoch Powells. Talet hölls 1968 och blev känt som ”Rivers of Blood” – floder av blod.
Powell varnade för konsekvenserna av det mångetniska samhälle som var på väg att växa fram i Storbritannien. De allt fler invandrarna och den allt vanligare attityden hos dem att de inte skulle behöva anpassa sig och assimileras gjorde att Powell förutspådde att man skulle få etniska konflikter på samma nivå som i USA ”långt före århundradets slut”.
Förutsägbart nog stämplades Powell som ”rasist”, men till skillnad från dagens sillmjölkar till politiker höll han fast vid vad han sagt i hela sitt liv. I en intervju år 1977 anklagade han politikerna för att sticka huvudet i sanden: ”Så låt det fortsätta [tänker politikerna] tills en tredjedel av London, en tredjedel av Birmingham och Wolverhampton är övertagna, tills inbördeskriget kommer. Låt det fortsätta, vi kommer inte att få skulden. Vi kommer antingen att vara borta eller slinka undan på något sätt.”
Allt Powell sade gick i uppfyllelse.
Nitton år in i nästa århundrade består London och Birmingham till över hälften av utomeuropeiska invandrare, och Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan är känd för sitt uttalande att terrorism är ”en del av livet i en storstad”.
Nitton år in i nästa århundrade flyter det blod inte bara på Londons gator utan över hela västvärlden. Det senaste blodbadet var på Nya Zeeland, där en ensam australiensare massakrerade 50 muslimer vid skjutningar i två olika moskéer. (Om man inte ska räkna alla ”mindre” terrordåd, som det på en spårvagn i nederländska Utrecht eller branden på skolbussen i Milano, dåd som vid det här laget är så vanliga att de drunknar i nyhetsbruset – det kanske hinner inträffa några till innan detta nummer når läsarna.)
Terroristen publicerade ett manifest där han gör klart att hans främsta motiv till dådet var att förhindra att vita människor ska förlora sina egna länder och i slutändan utplånas. Delvis var dådet också avsett att hämnas Ebba Åkerlund, den elvaåriga flicka som mördades vid terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm i april 2017.
Istället för ”terroristerna har inget alls med islam att göra” – som vi får höra även då det rör sig om organiserade grupper och terrorstödjande moskéer – tycker nu systemmedierna att massmordet på Nya Zeeland är en direkt konsekvens av (den ensamt agerande) vite terroristens ideologi. Attentatet beror, för att citera Aftonbladets kolumnist Petter Larsson, på ”den breda antimuslimska och brett främlingsfientliga våg som sköljt över västvärlden /…/ [Denna våg] har skapat och skapats av högerradikala partier och rörelser, av skribenter som gjort sig ett namn på att ’säga sanningen’ om invandringen, och i viss mån av de icke-rasister som gått dessa partier och rörelser till mötes och anpassat sig till deras retorik och problembeskrivningar.”
Med andra ord, det är invandringskritikernas fel. Det är mitt, Ingrid Carlqvists, Karl-Olov Arnstbergs och Joakim Lamottes fel. Före oss, Enoch Powells fel. Och den rätta medicinen är att inte ”gå oss till mötes” genom att släppa in oss i samhällsdebatten eller erkänna att vi haft rätt. Om vi bara hållit tyst, eller tystats mer effektivt, så hade inte Brenton Tarrant skjutit ihjäl oskyldiga muslimer.
Tala om att skjuta budbäraren.
Det inträffade är precis vad Enoch Powell varnade för 1968, och vad jag personligen varnat för sedan mitten av 1990-talet. Nu när exakt det vi varnat för – förgäves därför att människor som Petter Larsson lyckats hålla oss utanför samhällsdebatten – håller på att inträffa, hade den enda rimliga reaktionen från hans gelikar varit att be om ursäkt och erkänna att vi haft rätt hela tiden. Istället säger han att om vi bara hållit tyst så hade det inte hänt. Eller åtminstone hade bara vita människor dödats av invandrare och inte tvärtom, vilket av någon orsak tycks vara viktigare än att undvika att folk dör i onödiga etniska konflikter till att börja med.
Petter Larsson och hans gelikar tycks någonstans leva i villfarelsen att vita västerlänningar ska vara snällare och godare än alla andra. Detta trots att samma människor är de första att dra upp kolonialismens excesser som bevis för vita människors påstådda inneboende ondska. Jag har ärligt talat svårt att förstå deras logik.
Personligen tror jag att även om vi må ha större tålamod och större vilja till att hitta fredliga lösningar än somliga andra folkslag, måste man inse att även européer är fullt kapabla att begå hemska grymheter, om de känner att andra alternativ är uttömda.
Den amerikanske pensionerade överstelöjtnanten och författaren Ralph Peters menar rentav att islamkritikernas farhågor om ett muslimskt maktövertagande är överdrivna – men inte för att politikerna kommer att ta sitt förnuft tillfånga och avvärja det hotande inbördeskriget, utan därför att européerna kommer att visa sig minst lika blodtörstiga som muslimerna när det väl bryter ut: ”Förutsägelserna om ett muslimskt övertagande av Europa /…/ bortser från historien och Europas outplånliga brutalitet /…/ [Muslimerna] får skatta sig lyckliga om de bara blir deporterade.”
Jag instämmer inte fullt ut i Peters uttalande. Men när det kommer till kritan har vi européer ofta visat oss lika brutala som våra fiender – och de som drabbas av krigsförbrytelser och terror är ofta de oskyldiga på båda sidor.
Det intressanta är också att myndigheterna reagerar precis på det sätt som terroristerna ville. Läser man Brenton Tarrants eller för den delen Anders Breiviks manifest, är det tydligt att repressalier från statens sida mot vanliga medborgare var själva avsikten med deras dåd.
De hoppas nämligen att drakoniska censurlagar, beslagtagande av legala vapen, inskränkta friheter i alla möjliga avseenden med mera, ska få fler att känna sig drabbade, att fler ska känna att detta faktiskt angår dem, och att de ska reagera. Vi skriver i detta nummer om hur makthavarna lyckats släcka ned regimkritiska kanaler på Youtube, Nya Zeeland lovar att förbjuda halvautomatiska vapen och kontrollsamhället snokar snart i varje vrå av våra liv. Sådana åtgärder förhindrar inte terror, men de kan bidra till att skapa terrorister.
Hur det än är med den saken, så kommer man inte ifrån att det mångkulturella samhällets naturliga tillstånd är konflikt. Under gynnsamma förhållanden kan det ta sig uttryck som fredlig konkurrens mellan olika grupper, men vi har inga sådana gynnsamma förhållanden i dag. Vad vi har är allt fler invandrare från vissa delar av världen som i allt högre grad ser sig som erövrare, och européer som i allt högre grad – berättigat – känner att de är på väg att bli ersatta och utbytta. Att tro att denna situation ska leda till något positivt är bortom dårskap.
Vi kan fortfarande vända skutan. Men inte genom att vara tysta. Tvärtom bör vi tala ut med större angelägenhet och övertygelse än någonsin. Det borde nu vara uppenbart för alla att det inbördeskrig som Powell varnade för är farligt nära att bryta ut.
Det är hög tid att avveckla det mångkulturella samhällsexperimentet innan det är för sent. Vi vill inte ha några floder av blod.
