Det kan låta som en självklarhet men jag tror ändå att det förtjänar att påpekas att till barndomens privilegier hör rätten att vara just barnslig och omogen. Därför är det för mig fullständigt främmande att kritisera Greta Thunberg och de skaror av jämnåriga som lockats ut på gatorna av hennes paroller. Fenomenet vittnar om ett ungdomligt engagemang som i sig kan förtjäna en viss beundran trots att budskapet kan diskuteras.
Då är det svårare att förstå hur det står till med mognaden hos dem som utnämnt Greta till Årets kvinna, nominerat henne till Nobels fredspris och till regionen Normandies fredspris, tilldelat henne Owe Thörnqvists miljöpris och det tyska priset Den gyllene kameran. Därtill kommer att hon hyllats av ett flertal politiska potentater hos vilka en viss mognad är önskvärd. Och innan denna text har kommit i tryck har utnämningarna och hyllningarna säkerligen kompletterats.
Om man sedan vänder blicken från Greta och hennes stödtrupper och betraktar andra företeelser i samhället i övrigt under senare år är det uppenbart att barnslighet, omogenhet och okunskap numera betraktas som ett framgångsrecept. Utan alltför stor ansträngning har jag dragit mig till minnes ett antal händelser från senare år som vittnar om att Gretas uppdykande i offentligheten är ett föga förvånande tidens tecken. Här följer några exempel som talar för att det är ett helt stilriktigt fenomen i dagens samhälle.
För inte alltför länge sedan hade vi en politiker, vid namn Sahlin, som talade barnspråk och uppvisade en total oförmåga att sköta sina privata affärer. Detta hindrade inte hennes närmaste krets från att lansera henne som statsministerkandidat. I dag har vi en statsminister som till och med erkänt sin egen naivitet. Låt vara att han vid det tillfället uttryckte sig lite klumpigt, Sverige har varit naiva, för att ensam slippa framstå som naiv. Hur ofta uppträder han vuxet och hederligt på ett sätt som man har rätt att kräva en regeringschef?
En partiledare vid namn Kristersson har känt sig manad att efterlysa ”vuxna i rummet”. Tillhör han själv den kategorin? En annan partiledare vid namn Lööf har med troskyldig min förklarat att Sverige kan ta emot 40 miljoner invandrare om vi bara kan ordna ”enkla” jobb. Till och med ett barn förstår det naiva i påståendet samt att dessa enkla jobb inte kan framkallas. En tredje partiledare vid namn Björklund har gjort sig handlingsförlamad genom att sätta sina barn före väljarna. I likhet med sex andra partiledare har han därför valt att mobba riksdagens tredje största parti. Moget?
Många i landet vurmar för så kallade ensamkommande barn, trots att erfarenheten har visat att dessa kan ha lämnat barndomen för åtskilliga år sedan. Okunniga gycklare och artister som Schyffert och Ernman med flera får uttala sig i våra medier om tidens ödesfrågor, medan vissa experter på akademisk nivå inte har en chans att bli intervjuade i våra medier i frågor utanför åsiktskorridoren. Många journalister i våra traditionella medier uppträder som knattereportrar genom att visa att de är totalt oförmögna att ställa kritiska frågor och följdfrågor till sina intervjuobjekt.
Detta var ett litet smakprov på naiviteten i dagens samhälle. Exemplen kan mångfaldigas och den fråga som inställer sig är uppenbar: Hur ska det gå för ett samhälle som föraktar kunskap och erfarenhet och skamlöst hyllar naivitet? Svara på det, den som kan!
