Ska man vara krass märkte man ingen större skillnad i vårt beteende som svenskar i början av virustiderna. Vi svenskar kikar ju alltid ut i trappuppgången innan vi ska ut för att inte riskera att stöta på grannen och tvingas småprata. I bussarna och på pendeltåget satt svenskarna precis som vanligt – så långt borta från varandra som möjligt, och bara i akutfall på platsen bredvid, självklart lite bortvända så den andre inte tror att man på något sätt satte sig där frivilligt.
Istället för kindpussar och kramar som italienarna är så förtjusta i log vi som vanligt lite stelt mot varandra när social konfrontation inte längre gick att undvika. När någon ytligt bekant hoppade in på bussen låtsades man som att man inte märkte det. Egentid är viktigt. Särskilt innan kaffet på morgonkvisten.
Typiskt svenskt, alltså, om man får säga så i dessa tider. Sedan smällde det till och nyheterna om virusets konsekvenser blev allt mer dystra. Myndigheterna rekommenderade oss att undvika folksamlingar, helst inte åka kollektivt och hålla allmänt stort avstånd till våra nära och kära. Många fick sluta tillfälligt på sina arbeten, och restauranger och kaféer började få det tufft.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.