Vid frontlinjen: De frivilliga strider mot Islamiska staten i Irak

− Sakta men säkert inringar vi dem, det är ju så man får göra. De är ingen reguljär armé, de är som skadedjur. Släpper man igenom dem så poppar de bara upp någon annanstans. Nu dyker de ju upp mycket i Libyen, och jag börjar fundera på att åka dit för att möta dem där också. Men helst vill jag se dem besegras här först.

Tony tänder en cigarett och ser ut över grusplanen som kantas av soldatbaracker, murar av cementblock, tre stora vattentankar och huvudbyggnaden med kulsprutevärn på taket. På andra sidan grusplanen står några militärfordon parkerade.

Vi befinner oss på en militärpostering i Daquq. Fem mil norrut ligger den strategiskt och ekonomiskt viktiga oljestaden Kirkuk, som flera av regionens militärmakter gör anspråk på. I dag kontrolleras området av den autonoma regionen irakiska Kurdistan och dess militärstyrka Peshmergan, en av de viktigaste krafterna i kampen mot den terrororganisation som kallar sig Islamiska staten. Här i irakiska Kurdistan kallas den uteslutande för Daesh, en arabisk akronym för ”Islamiska staten i Irak och Levanten”, men som terroristerna själva avskyr eftersom det uttalas ungefär som ord för ”någon som sprider tvedräkt” och ”någon som trampar sönder”. I de områden som terroristerna kontrollerar sägs det att de skär ut tungan på den som ertappas med att kalla dem Daesh.

Tusentals sunnimuslimer bosatta i Europa har genomgått en radikalisering och rest ned för att ansluta sig till Daesh. Men på sistone har också allt fler västerlänningar valt att ansluta sig till Peshmergan för att bekämpa islamisterna på deras hemmaplan.

Tony från Sverige är en av dessa. Just nu är de bara fyra utländska soldater vid posteringen i Daquq − en amerikan, två spanjorer, och Tony själv − efter att fem amerikaner och en fransman plötsligt gett sig av dagen innan. Tony förklarar att de hade beordrats att röja upp i en övergiven byggnad som tidigare varit ett tillhåll för Daesh.

− Efter några timmars hårt arbete var alla täckta av damm och smuts. Då hittade de något slags behållare som fick dem att tro att Daesh hade tillverkat kemiska stridsmedel i rummet de arbetat i. Så de blev väldigt oroliga över dammet de var täckta av och drog iväg till amerikanska ambassaden i Erbil för att få det analyserat. Vi har inte hört av dem sedan dess, säger Tony.

Strider mot Daesh
När den irakiska staden Sinjar nära gränsen till Syrien återerövrades från Daesh i november deltog Tony i slaget på den kurdiska sidan. Offensiven föregicks av flera veckors strider då Peshmergan och deras nära allierade PKK bara höll en liten del av staden. Tony berättar att han hamnade mitt i ett motanfall från Daesh efter tjugo minuter i staden.

− Det var bara att besvara elden och börja göra sitt jobb, säger han.

Förutom att Tony blev vittne till de grymheter Daesh begått mot civilbefolkningen i Sinjar − samma massgravar som Nya Tider dokumenterade vid vårt besök i staden i februari − var också striderna hårda till en början. Tony berättar bland annat om en Peshmergasoldat som fick foten nästan avkapad av granatsplitter.

− Han hade lagt sig i skydd, men foten stack ut och blev träffad. Den kapades från hälen och en bit framåt, så den satt löst och liksom fladdrade. Men han klagade inte när vi kom för att hjälpa honom, inte ett pip av smärta. Tuff jävel. Sedan fick vi springa genom ett kulregn för att ta honom till en pickup, och besvara elden medan vi sprang, berättar Tony.

För Tonys egen del var också Sinjar det närmaste han själv kommit döden.

− När jag satt vakt sköt Daesh mot mig med en RPG. Den missade med några meter och träffade en vägg trettio meter bort. Det yrde murbruk och så. Man är inte rädd för att dö, men orolig för att bli skadad och satt ur stridbart skick, förklarar han.

Tony berättar att Daesh som fiender främst är farliga genom två saker: de är fanatiker, och de är duktiga på psykologisk krigföring, framför allt på att framstå som fler och farligare än de i själva verket är. I Sinjar hördes de exempelvis tala över radion om att dra på sig sina skottsäkra västar och göra en massiv motoffensiv. När anfallet väl kom insåg man inte genast att de bara var ett fåtal, som inte ens hade några skottsäkra västar.

− De kan också komma på ett led och sedan plötsligt gå upp på linje så att de ser många ut. De rör upp en massa damm så att man inte ser att det bara är en enda, gles linje. Det där är de duktiga på.

Fanatismen hos många Daesh-terrorister är också en faktor som gör det svårt att skydda sig mot dem. I en stridssituation går det att försvara sig mot självmordsbombare − en fiende som kommer så nära att han kan skada dig genom att spränga sig själv i luften har redan kommit närmare än han ska få göra − men när anfallet kommer plötsligt och oväntat är det svårare. Fanatismen gör dessutom att de inte följer några normala spelregler. Vilken armé som helst brukar dra sig för att tillgripa alltför brutala tortyrmetoder eller utnyttja civila som sköldar, men inte Daesh.

− Du kan inte bekämpa dem på samma sätt som en reguljär armé. Om du spelar alltför snällt så kommer du bara att förlora. Du måste sätta hårt mot hårt, de måste utrotas helt enkelt. Det får låta hur hårt det vill; om du frivilligt gått med i en sekt som är känd för att skära huvudena av civila, ta kvinnor som sexslavar och bränna folk levande, så är du inte värd något annat i mina ögon. Du har gjort ditt val när du gick med, säger Tony.

Bara någon vecka före Nya Tiders besök deltog Tony i ett annat uppmärksammat anfall då Daesh drevs ut ur småstaden Bashir, ett av islamisternas starkaste fästen i Kirkukprovinsen. Först bombades staden av den Natoledda koalitionen, sedan gick Peshmergan och deras allierade in.

− Koalitionen bombade innan vi gick in och tog staden tillsammans med shiamilisen, eller ska jag säga ”åt shiamilisen”. Det var vi som gjorde grovjobbet och överlämnade staden till dem, men de gjorde sin bit. Då var det ryggdunkningar och leenden mellan oss och dem, vilket kändes lite märkligt eftersom man skjutit på varandra några dagar tidigare, men det gjorde väl läget en aning bättre för tillfället kanske, säger Tony.

Den irakiska shiamilisen al-Hashd al-Shaabi understöds av Iran och är en problematisk allierad för kurderna, eftersom shiiterna anser att Kirkuk är arabiskt territorium medan kurderna anser att det ska höra till Kurdistan. Detta leder ständigt till spänningar mellan grupperna, trots att de har Daesh som gemensam fiende. I slutet av april sköt shiamilisen ihjäl en Peshmergageneral och skadade tre andra ungefär tjugo minuters färd från den bas vi befinner oss på. Dagen efter sköt Peshmerga tillbaka och skadade ett tjugotal av dem. För tillfället har den bräckliga alliansen stabiliserats, men i längden är det få som vågar tro på en varaktig fred mellan grupperna. Så sent som några minuter före Nya Tiders ankomst trodde Tony att strid brutit ut, men det visade sig vara ett bröllop − ett inslag i bröllopsfiranden brukar vara att skjuta i luften.

Peshmergan förlorade ett trettio­tal man av de runt 2 000 soldater som deltog i anfallet, men Daeshs förluster var avsevärt större. Efter sitt nederlag drog sig Daesh tillbaka till Hawija, ett starkare fäste. De förskansade sig samtidigt i flera byar ute på landsbygden där de förmodligen har stöd från delar av civilbefolkningen. I skrivande stund väntar Tony och de andra frivilligsoldaterna på att få order om att börja rensa byarna och ta sig fram mot Hawija.

− Vi väntar oss något slags motanfall, de måste ju spänna musklerna lite efter det här för att stärka sin stridsmoral. Men det kan vi ju inte sitta och vänta på, säger Tony.

Frivilligsoldaterna
Kampen mot Daesh engagerar människor från hela världen, men bara ett fåtal väljer att själva ansluta sig till striderna mot dem. Vi undrar över vad som driver frivilligsoldaterna. Först skämtar Tony om att de är ”en samling blodtörstiga typer som vill få chansen att döda folk”, men sedan blir han allvarlig.

− Jag har alltid dragits till soldatlivet. Det får man väl inte säga i dagens fjoll-Sverige, men så är det. Sedan är det också pliktkänsla och frustration över att ingen tycks göra något på allvar mot vad som i mina ögon är ren ondska. Nato hade kunnat krossa Daesh på ett par veckor om de gick in för det.

Även Joey, en 23-årig amerikan som delar barack med Tony, säger att hans drivkraft är en kombination av pliktkänsla och hans tidigare liv som soldat. Trots sin ungdom har Joey fyra år i marinkåren bakom sig, efter att ha tagit värvning som 17-åring med sina föräldrars tillstånd. Efter sin tid i marinkåren har han försökt plugga på college, men har svårt att känna gemenskap med jämnåriga som inte känner till något annat än det bekväma civila livet.

− Jag kände en moralisk plikt att försöka göra något åt allt det här, med mina tidigare erfarenheter. Om de behöver hjälp där borta, varför inte åka dit och hjälpa dem? säger Joey.

Joey är fortfarande stolt över marinkåren och sin tjänstgöring där, men ser i dag de amerikanska insatserna i området som orsaken till problemen snarare än lösningen på dem. Han har läst mycket om 11 september-attacken och till sist blivit övertygad om att det ligger en hel del sanning i de konspirationsteorier som gör gällande att attacken var en falskflaggsoperation avsedd att dra in USA i krig.

− Jag ville ju inte tro det om mina egna styrande, att de skulle kunna göra så mot sina egna, men bevisen är överväldigande. Exakt hur det gått till vet man ju inte, men det var ett insidesjobb. Somliga ville få Amerika i krig, och det har vi varit ända sedan dess. Men nu när de amerikanska styrkorna verkligen skulle behövas, gör de inte så mycket, säger Joey.
Tony är även kritisk mot hur Sveriges regering hanterat krisen i området.

− De gör ju allting fel. De tar hand om skadade Daesh-terrorister och ger dem bidrag och förmåner i Sverige så att de kan återhämta sig. Och de släpper in enorma mängder invandrare som mest tycks vara intresserade av bidragspengar, istället för att hjälpa här där det verkligen behövs. När jag är hemma i Sverige känns det ibland inte som mitt land längre. Det är sjukt. Ingen kan anklaga mig för att vara fördomsfull − jag har vänner från hela världen, bland annat en del kurder som är fantastiska människor − men det betyder ju inte att man vill att Sverige ska bli något allemansland, säger Tony.