Under tjugofyra dagar i december 2020 berättade författaren Magnus Stenlund i mediekanalen Swebbtv om de fornnordiska runorna och deras symbolik och troliga ursprung – en runa för varje dag. Han tog avstamp från SVT:s Julkalender och kallade sitt program för Runkalendern.
Nu har denna kalender blivit en bok, Runkalendern, där författaren går in på djupet med runornas troliga ursprung, varför runmästaren valde vissa gudar och väsen framför andra, vilket tecken som var hans troliga förlaga för respektive runa och vilka komplicerade regler han följde med avseende på symmetri, skrivriktning och symbolik.
Utifrån runornas inbördes placering, uppdelade hierarkiskt på tre ätter, resonerar Magnus Stenlund om gudars olika betydelse under olika epoker, hur de växlat och ärvt varandras egenskaper, och var de kan tänkas ha sitt ursprung. Han underbygger sina teorier med en rad fynd som arkeologer gjort av spännande föremål, som bragebysvärdet från bronsåldern, cirka 1500 f.Kr., och utsmyckat med komplicerad ornamentik, eller de magikerhattar i guld och andra ädla metaller som ”trollkarlar” använde för att beräkna olika viktiga datum under året.
En annorlunda bok om runor
Magnus Stenlund utgår från den svenske professorn Sigurd Agrells teorier, som författaren tillskriver bragden att för hundra år sedan ha ”avslöjat runornas största hemlighet”. Agrell var ett sant original från Lunds universitet, ”ett kreativt geni”, men vann aldrig erkännande av de historiker som kom efter honom. Vad var då hans genialiska drag?
Ordet ”runa” betyder hemlighet, och runor kunde från början endast förstås av de invigda. Man hade på olika sätt försökt bevara hemligheten med den verkliga symboliken och ”magin”. Agrell upptäckte att om man tog den första runan i futharken, som runalfabetet kallas, och placerar den sist, så uppstår plötsligt en symmetri som gör att runorna ”faller på plats” och får en helt ny men naturlig mening och inbördes ordning.
Magnus Stenlund förklarar hur denna ”hemliga futhark”, som alltså mera korrekt borde heta ”uthark” eftersom runan Fä flyttats till sista platsen i alfabetet, kan delas upp i tre ätter där de olika gudarna och väsen tillskrivs en hierarkisk ordning, precis som på ett schackbräde. Inget placeras ut av en slump, alla positioner är noga genomtänkta. Till exempel så speglar eld-runan vatten-runan och många motsatspar uppenbarar sig vissa uppenbara, andra lite mindre så.
Runorna ursprung
Redan i En liten bok om runor nämner Björn Jónasson att det nordiska runalfabetet troligtvis utvecklades ”genom en blandning av de grekiska, latinska och etruskiska” alfabeten, men går inte in på några närmare detaljer och jämför inte heller de olika skrivtecknen med varandra. Det gör däremot Magnus Stenlund genomgående i boken Runkalendern. I synnerhet jämför han runalfabetet med det grekiska. Vid dessa jämförelser är det både uttal och yttre likheter som tas upp. När han tar upp runan Hagal, N, noterar han till exempel denna runas yttre likheter med grekiskans Heta och latinets H. Även feniciska och andra alfabet gås igenom, liksom de piktogram som de kan ha utvecklats ur.
Enligt Magnus Stenlund måste en och samma runmästare ha skapat hela runraden. Detta eftersom den konsekvent följer samma regelverk om att till exempel ingen runa ska kunna förväxlas med en annan, oavsett hur man orienterar den, men också för att dess komplexitet inte kan vara något som utvecklats med tiden, utan måste ha varit uttänkt från början. Stenlund placerar runmästaren i den Joniska övärlden, och det redan på bronsåldern. Vad han har för belägg ska vi inte avslöja här.
Redan i inledningen gör författaren klart för läsaren att boken är populärvetenskaplig, och saknar därför fotnoter. Referenser och bildkällor är samlade i slutet, allt för att hålla boken så lättläst som möjligt.
Det är verkligen hisnande läsning där de vikingatida gudarna jämförs med sina motsvarigheter i andra civilisationer och kulturer, och deras ursprung söks i avlägsna gemensamma arketyper. Runorna berättar även om hur de fornnordiska gudarnas status har stigit och falnat, och hur de kan ha omvandlats och fått nya roller allt eftersom seklerna flugit förbi.
Bland annat gissar Stenlund att ”Odinns komplexa natur och förmåga att resa mellan de levande och de dödas rike” gör att den guden kan ha en koppling till assyriernas gud Aš-Sur, samt att Heimdalls förlaga skulle vara den vediske eldguden Agni.
Inte sällan skulle den vetgirige vilja ha något mer handfast, en referens till vetenskaplig litteratur eller forskning, men det är också meningen med boken; att inspirera till egna efterforskningar. Och glädjande nog håller Magnus Stenlund redan på med ett verk som på ett mera genomgripande sätt kommer att ta sig an dessa frågor, och där kommer den som uppskattar fotnoter att få allt han kan önska sig.
Återspeglar nordbornas liv
Vad var viktigt i en nordbos liv? Vad styrde deras öden och vad ansåg de vara överordnat andra saker i livet? Runorna ger en vägledning om detta.
I samband med att Stenlund tar upp vattenrunan Lagu kommer han in på offer till gudarna. Han nämner att när människorna som levde i Norden under brons- och järnåldern offrade till gudarna, så ”var det regelmässigt i vatten och träsk, och så pågick det ända in i vendeltid”.
På så vis lär man sig inte bara mer om runor när man läser den här boken utan även om den förkristna nordiska religionen, eller den forna seden som den också kallas.
Författaren underbygger sina tankar och slutsatser med mängder av referenser till arkeologiska fynd, av vilka han ofta gör egna intressanta och vågade tolkningar. Det är inte sällan han går rakt emot den ”etablerade sanningen” om olika föremåls betydelse, ålder och ursprung, och med ledning av forskarnas egna laboratoriedata kan han visa att andra tolkningar är minst lika möjliga, eller rentav mer troliga.
Talmagi, noanamn och trollkarlshattar
I Runkalendern kommer Stenlund även in på talmagi och noanamn, det senare är ett alias som ges onda ting som man inte vill nämna vid sitt verkliga namn för att inte tillkalla detta onda. Detta visar sig bland annat när han tar upp Thurisaz, som är runa nummer två och står för de onda thursarna som förgör världen vid Ragnarök.
Stenlund skriver: ”Tvåtalet har faktiskt i alla tider haft sådana negativa associationer. Ta bara ord som tvehågsen, tvetungad, tveeggad och tvetydig. Djävulens noanamn var bland annat ’den andre’. Där gott finns, finns även ont.”
Bruket av noanamn går således tillbaka på den gamla föreställningen om det verkliga namnets starka makt. I förkristna Norden användes det om fruktade och respekterade rovdjur som björnen och vargen. Dock fanns å andra sidan, som Stenlund noterar, förbundet ylfingarna som dyrkade vargen.
Författaren går igenom de olika siffrornas betydelse, vilket vi ofta känner igen från andra sammanhang. Stenlund gör även jämförelser med andra civilisationer, där siffrorna i påfallande hög grad har en likartad innebörd. Runans placering i runraden blir därför betydelsefull och ger den en positiv eller negativ laddning och en djupare innebörd.
Ett av de arkeologiska föremål som Stenlund stödjer sig på, i synnerhet när det gäller talmystiken, är de guldfärgade struthattar från äldre bronsålder som har hittats i Mellaneuropa. Dessa hattar, som han bland annat skriver om i samband med Jara-runan, har ofta definierats som trollkarls- eller häxhattar, och gav sannolikt upphov till de hattar som vi idag gärna avbildar trollkarlar och häxor med.
Den ”magi” som de presenterade på bronsåldern var dock troligen att de kunde förutse viktiga astronomiska datum och himlafenomen, eftersom de fält och ringar som var ristade på hattarna formade en sinnrik solkalender.
Imponerande bildmaterial
Boken är rikt illustrerad med färgfoton och bilder, vilket är relativt ovanligt för böcker som inte ges ut på stora förlag på grund av den markant högre kostnaden. Utan alla dessa foton hade dock boken aldrig kunnat komma i närheten av den behållning man nu får ut av den. Textens förklaringar och analyser kretsar ofta kring artefakter och deras symbolik, och det rika bildmaterialet är till stor hjälp för att förstå författarens intentioner.
Språket är den andra stora behållningen. Det är lättläst och alla kan med enkelhet ta till sig av bokens innehåll.
Det märks att författaren och förlaget, och då inte minst formgivaren Åke Blomdahl, lagt ned mycken möda på att leta fram och välja ut de bästa bilderna och att få texten att vara informativ utan att kännas tungläst. Boken lär oss en hel del om olika historiska fynd under främst bronsåldern, men är samtidigt spännande, fantasieggande och inspirerande att läsa.
Boken kan köpas på alternamedia.se
