Vi har tidigare rapporterat om en rad fall där personer dömts för hets mot folkgrupp, en gummiparagraf som ständigt omtolkas och vars omfattning steg för steg utvidgas. En äldre dam blev dömd för att ha skrivit på nätet att hon inte vill ha några afrikaner i Sverige, men när vi ringde upp domaren i målet kunde han inte svara på hur många afrikaner man måste vilja ha i Sverige för att inte bryta mot lagen.
I ett annat fall blev en person dömd för att ha administrerat en grupp på Facebook där andra personer gjorde kommentarer som ansågs olagliga.
I det aktuella fallet med Åsa Westerberg var juridiken tydligare, då hon tydligt angrep just muslimer och önskade dem ett mindre trevligt öde. Något få verkar känna till är att just muslimer och andra trosriktningar i lagen definieras som ”folkgrupp”, vilket så klart kan verka ologiskt. Men faktum är att lagen i dag omfattar en lång rad mycket märkliga ”folkgrupper”: ”ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”, står det i lagen.
Det är alltså inte längre bara ”jävla svartskalle” som kan resultera i en fällande dom, utan även till exempel ”jävla tredjekönare”, även om jag själv ännu inte sett att någon dömts för det. Men vågar någon chansa? Det är just det som gör lagen så användbar för makten – den tystar debatten för att ingen med säkerhet vet vad som gäller.
I domen om HMF svänger sig ofta rätten med formuleringar som att det ”måste beaktas att den vidsträckta yttrandefriheten är grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick” och att det ”måste finnas utrymme för den offentliga debatten i allmänna angelägenheter”. Vad som är allmän debatt och vad som är omotiverat påhopp är dock ytterst flytande.
Den brittiske professorn Richard Lynns bok Race Differences in Intelligence säljs till exempel öppet i svenska bokhandlar. När författaren Nils-Eric Hennix anordnade en förläsning där han citerade ut boken dömdes han dock för HMF med motiveringen att det var missaktande att påstå att olika folkgruppers genetik ger dem olika mentala förutsättningar.
Det blir inte enklare av att förutsättningarna ändras hela tiden. I maj förra året presenterades resultatet av en rapport som regeringen beställt och som skulle utreda möjligheten att förbjuda ”rasistiska och liknande symboler”. Orsaken var främst att Nordiska motståndsrörelsen använder tyrrunan som sin symbol.
Utredarna förordade inte att lagen ändras eftersom det skulle vara komplicerat, men skrev i stället så här: ”Bedömningen av en symbol, såsom tyrrunan, kan även förändras med tiden eftersom bedömningen skall göras utifrån rådande värderingar i samhället.” Det som är lagligt i dag kan alltså vara brottsligt i morgon. Det är precis så lagar inte ska vara utformade, utan de ska vara tidlösa. Här är alltså ännu ett exempel på hur man medvetet gör lagen luddig för att skrämma till tystnad.
HMF-lagen är formellt bara tänkt att användas när någon offentligt smädar eller uppmanar till våld mot en grupp, men i praktiken hindrar den även privata samtal mellan ett fåtal personer. I diskussionerna kring lagens tillämpning skriver man exempelvis så här: ”Det är dock uppenbart att kriminaliseringen inte bör gå så långt att den omfattar yttranden inom den helt privata sfären.
Det bör t.ex. fortfarande vara straffritt att till en nära anhörig uttrycka en i och för sig förgriplig åsikt.” I praktiken har gränsen satts till fler än fem, alltså lite större än en normal familj. Så fort man är med fler personer än så är lagen tillämpbar, även i privata sammanhang.
Precis som i DDR kan man fortfarande viska till varandra, men man ska vara rädd att säga saker ens i slutna sällskap eftersom det är omöjligt att veta exakt vilken kritik som är tillåten och inte.
Ett annat exempel på dubbla måttstockar är förstås att svenskar, vita män och liknande grupper inte skyddas av lagen. Som dåvarande Justitiekanslern (JK) Göran Lambertz skrev år 2010: ”Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd.
Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet.” Även en person som stod åtalad år 2015 för att bland annat ha kallat svenskar för ”vidrig ohyra” friades med motiveringen att svenskar är en majoritetsgrupp. I praktiken gäller alltså inte lagen lika, även om det inte rakt ut står i lagtexten.
Lagen har allt eftersom gjorts strängare, bland annat genom att höja straffskalan och genom att införa ”grov hets mot folkgrupp”. Fram till det sena 1980-talet fälldes drygt en person per år under HMF-lagen. Efter det beordrade politikerna polisen och rättsväsendet att prioritera dessa brott, och antalet domar skenade.
Medan överfall, skadegörelse och stölder skrivs av på några dagar ”i brist på bevis” lägger polisen enorma resurser på att spåra upp personer som på nätet vräkt ut sin ilska över grova brott begångna av invandrare. Man har infört ”hatbrottsinspektörer” och särskilda enheter mot ”näthat”.
Det är helt enkelt tydligt att makthavarna är mycket mer angelägna om att stävja kritiken mot våldtäkterna, morden och överfallen än att bekämpa brotten i sig.
