Danske Lars Hedegaards bok Muhammeds flickor är en argumentationsskrift, i vilken författaren mål är att lyfta fram de negativa sidor av den kvinnosyn som många muslimer praktiserar, men som sopas under mattan av det politiska och mediala etablissemanget. Den är ett inlägg i den till stora delar nedtystade debatt som aktualiseras av att många muslimer slagit sig ned i Norden.
I de olika kapitlen avhandlas olika fenomen, som manlig dominans, våldtäkt, tvångsgiftermål, hustrumisshandel, könsstympning och slaveri.
I inledningen av boken poängterar Hedegaard att det inom islam finns många uppfattningar och att islam inte är enhetligt. Han skriver:
Vi måste alltså göra skillnad mellan religionernas idealkrav och i vilken utsträckning de troende uppfyller dessa krav. Å andra sidan skulle det vara högst besynnerligt att anta att kristna, muslimer, judar, sikher, hinduer, buddhister och anhängare av hundratals andra religioner inte låter tron påverka deras beteende.
Han går därefter igenom Koranen och andra av islams skrifter och redovisar metodiskt var muslimer kan finna stöd för kvinnoförtryckande sedvänjor. Han tar också historiska exempel och jämför med andra religioner.
Han påpekar bland annat att Muhammed förbjöd ett värre kvinnoförtryck som föregick honom och att han gav kvinnan rättigheter i ett samhälle där hon varit helt rättslös. Samtidigt gjorde dock den muslimska läran om Muhammeds ofelbarhet att den ordning som Muhammed infört – som var mindre kvinnoförtryckande än det som föregått honom, men fortfarande kvinnoförtryckande i jämförelse med nordeuropeisk tradition – cementerades, och fortfarande ses som religiöst påbjuden av hundramiljontals muslimer.
I de olika kapitlen avhandlas olika fenomen som manlig dominans, våldtäkt, tvångsgiftermål, hustrumisshandel, könsstympning och slaveri.
Som vi redovisat tidigare kan man ha synpunkter på att boken tar upp sedvänjor som har en etnisk eller kulturell grund och som förekommer hos vissa folk vare sig de är muslimer eller inte. Det främsta exemplet är kanske hedersmord. Om det skriver Hedegaard:
Dessa så kallade ”hedersmord” är en sed som går tillbaka till förislamisk tid. Dock har detta nu så djupa rötter i Islams hus att det måste betraktas som en fast beståndsdel av islamisk kultur.
Som stöd för detta citerar Hedegaard bland annat den islamkritiska USA-baserade organisationen Middle East Forum som i en rapport från 2010 kommit fram till att 91 procent av alla dem som begick hedersmord globalt sett var muslimer. Han tar dock nästan uteslutande exempel som är kulturellt betingade, men låter dem ändå representera islam. Han förklarar detta med att den arabiska kulturen haft helt avgörande inflytande på den muslimska. Här hade man önskat att han hållit isär begreppen, men det kanske inte är något man kan kräva av en bok som är en uttalad stridsskrift mot religionen. Det är som sagt ingen objektiv avhandling som Hedegaard skrivit, även om det finns rikligt med källhänvisningar. Boken är en sammanställning av vad författaren ogillar med islam och muslimsk kultur.
Muhammeds flickor kommer säkerligen att tas väl emot av många invandringskritiker, då muslimer är en väl synlig och lätt definierad grupp av invandrare. Det är också lättare att kritisera företeelser som finns beskrivna svart på vitt i en helig bok, än vad det är att kritisera outtalade sedvänjor.
Muslimsk invandring till Europa medför allvarliga problem, här pekar Hedegaard på ett intrång som många européer instinktivt reagerar emot. Islam är ett komplett samhällssystem som därmed konkurrerar med andra samhällssystem. Hedegaard påstår inte att detta är hela problemet, men när man läser Muhammeds flickor får man intrycket av att det är det största problemet.
I en argumentationsskrift som riktar sig mot just islam är detta måhända naturligt, men man hade likväl önskat sig en bättre analys. I sista kapitlet får man snarast intrycket att Hedegaard tror att alla problem med invandringen skulle lösa sig bara islam kunde reformeras och göra upp med det religiösa kvinnoförtrycket.
Det är naturligtvis en grov förenkling. Syrianerna i Södertälje må vara kristna men har likväl ett klantänkande som ger grogrund för en omfattande maffiaverksamhet, och svarta amerikaner är fortfarande grovt överrepresenterade ifråga om våldsbrottslighet – och extremt överrepresenterade när det gäller mellanrasliga brott – nästan 150 år efter slaveriets avskaffande. Uppenbarligen är inte religionen den enda boven i dramat, och alla problem med invandringen är inte islams fel.
Det finns ställen där Hedegaards avsky för islam (inte för muslimer) tar sig överdrivna uttryck. För att ta ett exempel: ”Bland dessa [kristna] länders ursprungsbefolkningar är det ännu inte kutym att mörda fäder som vägrar lämna ut sina 13-åriga flickor till våldtäkt.” Denna extremt motbjudande sedvänja är sällsynt även inom den muslimska världen. Även Hedegaards retoriska fråga om Egypten under president Mursi inte borde ha infört slaveri eftersom Koranen skulle utgöra grunden för konstitutionen är raljerande och inte seriös. Denna underton är tydlig genom hela boken.
På många punkter har dock Hedegaard rätt. Medan det inte precis hör till vanligheterna att kristna gör brännoffer av oxar och getter, trots att det tydligt står skrivet i Fjärde Mosebok att doften behagar Herren, så finns det hundramiljontals muslimer som tolkar Koranen mer eller mindre bokstavligt. En av förklaringarna till detta är att Koranen ses som Guds ord, medan Bibeln ses som Guds budskap förmedlat via felbara människor.
Nu tar dock Hedegaard inte bara upp hur islam fungerar i dag, utan lastar det för hela dess 1400-åriga historia. Det är överlag en taktik som Hedegaard ofta utnyttjar i boken; först påpekar han pliktskyldigt att kristna minsann också begick många våldsdåd mot ”otrogna”, för att sedan rada upp brott som muslimer och deras härskare gjort sig skyldiga till under hela islams existens.
En del påbud inom islam som Hedegaard redovisar påminner om de strikta lagar Sverige hade på 1600- och 1700-talen, med dödsstraff för otrohet och liknande brott. Islams starkare vikt vid Koranens ord gör det svårare att reformera, men är det västvärldens uppgift att diktera enligt vilken kultur andra folk ska leva? Problemet är återigen mångkulturen, där muslimer kommer till våra länder, respektive att västmakterna och de globala företagen försöker påtvinga muslimska länder västerländsk demokrati, normer och konsumtionskultur. Om ett folk eller samhälle vill reformera det sätt de lever på, så bör det ske på deras villkor och i deras egen takt. Att det går visar Turkiets utveckling under Kemal Atatürk. Om det påtvingas utifrån finns stor risk att det blir en motreaktion.