Nya Tider är en politiskt oberoende nyhetstidning, vars målsättning är att ta upp sådant som inte skildras, ”mörkas”, av övriga medier, eller ge andra vinklingar på frågor som vi anser snedvrids i den offentliga debatten. Det innebär att vi bland mycket annat skriver om negativa konsekvenser av asylinvandringen, en rapportering som kulturvänstern ser som ”högerextrem” i dagens vänstervridna medieklimat. Det är egentligen inte mycket att uppröras över, eftersom den etiketten klistras på alla som yttrar sig kritiskt i ämnet, alldeles oavsett var de står på den ekonomiska höger-vänster-skalan. Skilda partier, som mittenpartiet Sverigedemokraterna, franska protektionistiska Front National och liberala nederländska PVV benämns alla med detta epitet i svenska medier, just för att de är invandringskritiska.
När det blev känt att vårt förlag AlternaMedia förra året skulle ha en monter på Bokmässan i Göteborg – den var faktiskt 14 kvadratmeter och inte fyra som den finlandssvenske författaren Kjell Westö påstod i finska Hufvudstadsbladet – väckte det ett ramaskri bland kulturetablissemanget på grund av att en av förlagets produkter (se veckans följebrev för aktuell boklista) är just denna nyhetstidning, Nya Tider.
Dessa människor må prisa sig själva för sin tolerans, och ta till stora ord om yttrandefrihet på andra kontinenter, men att en tidning som bland annat skriver kritiskt om invandringspolitiken skulle finnas mitt bland de lite bättre människorna gick sannerligen över gränsen för vad de kunde utstå. Den 25 maj i år skrev Erik Berggren, intendent på ett ”Museet för glömska” i Aftonbladet just, med anledning av vårt deltagande även detta år:
”Men friheten att inte stå ut, finns ingen sådan?”
Det räcker alltså med en monter på en mässa för att han inte ska kunna stå ut, en känslighet som trumfar all yttrandefrihet. Nu måste han ju inte besöka vår monter, och kan rentav ta en omväg för att slippa se den, men vetskapen om att en frispråkig publikation får delta räcker, trots att han med all sannolikhet aldrig hållit i ett enda nummer av den.
Ett par veckor före förra årets bokmässa skedde så något med epitetssättandet. Plötsligt hade den högljudda grupp inom kulturetablissemanget som ”inte kunde stå ut” bestämt sig för att utan vidare förklaringar kalla Nya Tider för ”nazistisk”. Den 22 september förra året kunde Lisa Bjurwald, som lever på sin ”antifascism”, i Expressen deklarera:
”För ingen tror väl på allvar att Expressen hade tagit in den här texten om dess huvudpoäng hade varit att gaskamrarna aldrig existerade? Eller att judarna styr finansvärlden? Nej, just det.”
Inte heller i Nya Tider finns sådana artiklar, men i vänsterlogiken spelade inte det någon roll. Hennes argumentation kom snabbt att användas av många av hennes likasinnade. Så sent som den 28 maj i år kunde barnläkaren och vänsteraktivisten Henry Ascher skriva en text i Göteborgs-Posten, som huvudsakligen kom att handla om världskrig och folkmord, men som i all hast blandade in bokmässan:
”För min egen del handlar det om personlig säkerhet. Jag tillhör den stora grupp människor som helt enkelt inte kan känna sig trygga på en bokmässa tillsammans med utställare som försvarar brott mot mänskligheten, förringar folkmord och som hatar mig för att jag är född av judiska föräldrar.”
Det skulle ha varit klädsamt om Henry Ascher kunde redogöra för de artiklar som ”försvarar brott mot mänskligheten”, vilka medarbetare som ”hatar honom” på grund av hans föräldrar, eller varför han inte skulle känna sig trygg på mässan, men några sådana förklaringar får vi naturligtvis inte.
Det beror på att här tillämpas en omvänd logik, eller bevisföring om man så vill. Det logiska hade varit att läsa artiklar och dra slutsatser om en eventuell ideologi från innehåll i dessa. Bjurwald, Ascher och de andra börjar i motsatt ände, de sätter utan vidare stämpeln ”nazister”, för att därefter förse oss med de åsikter som hör till. De som skriver och uttalar sig på detta sätt, och de är många, har uppenbarligen inte tagit del av Nya Tiders innehåll.
”Högerextrem” betyder inte mer än invandringskritisk, men nationalsocialismen är en specifik ideologi. Att koppla ihop den med Nya Tider är helt enkelt fel i sak. Om vårt syfte var att främja nationalsocialismen skulle vi naturligtvis säga det och innehållet skulle se helt annorlunda ut. Nya Tider är en nyhetstidning och i den mån den har en officiell ”åsikt” uttrycks den på ledarsidan. Jag vill uppmana detta kulturetablissemang att där leta efter någon nationalsocialism.
Det skulle ha varit klädsamt om Henry Ascher kunde redogöra för de artiklar som ”försvarar brott mot mänskligheten”, vilka medarbetare som ”hatar honom” på grund av hans föräldrar, eller varför han inte skulle känna sig trygg på mässan, men några sådana förklaringar får vi naturligtvis inte.
Lika intressant är alla dessa påståenden om hur ”otrygga” dessa kulturpersonligheter känner sig av en monters närvaro. Det kan inte vara något annat än ren posering, eller bortförklaringar till varför man inte själv deltar, eftersom de knappast kan tro att våra medarbetare, där för att presentera böcker och tidningen, skulle angripa dem. Ingen av oss hotar journalister eller författare, ett påstående som också slängs fram, återigen baserat på de där epiteten man utgår ifrån.
Det kan avslutningsvis tilläggas att Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, som ofta tänker självständigt och för en relativt hederlig argumentation, den 29 maj i år gick i polemik mot dem som nu hotar med bojkott mot bokmässan. Om vi bortser från tramset om ”förintelseförnekare”, är hennes analys helt korrekt:
”Ett argument som framförts under den nu årslånga debatten är att Nya Tider är nazister. Visst har de förintelseförnekare i sin krets, men läser man tidningen – vilket jag förutsätter att undertecknarna har gjort – hittar man inget sådant. Om Nya Tider verkligen spred nazism skulle de haft max tusen läsare. Och absolut inget presstöd. Det är något annat som gör att så många läser den tidningen.”
Undertecknarna har naturligtvis inte läst tidningen och Åsa Linderborg riktar nog en ironisk pik mot dessa 200 personer. Om en etablerad kommunist, dessutom kulturredaktör, skriver dessa rader kanske det väger tyngre än någonting som jag skriver. Vi har dock båda tagit del av tidningens innehåll och kan därför avfärda dessa lögner som glatt sprids av dem som inte har gjort det.
