I Nya Tiders pappersupplaga nummer 47 kunde läsarna ta del av ett omfattande reportage om den svenska asylpolitiken. Artikeln nedan är en del av den serien.
Detta reportage kan tyckas innehålla mycket siffror, men är faktiskt i grunden barnsligt simpelt. Låt oss därför göra ett avsteg från den strikt faktabetonade hållning vi annars är så måna om i Nya Tider, för att i stället illustrera ämnet med en liknelse.
Sverige tar emot flest asylinvandrare per capita i hela Europa, och hör samtidigt till de största biståndsgivarna. Svenska politiker slår sig för bröstet över sin godhet, och journalisterna applåderar.
En stor del av det svenska folket applåderar också – viljan att hjälpa nödlidande är stark hos de flesta svenskar.
Men oavsett hur generös man vill vara finns det ingen ursäkt för att inte hjälpa rätt personer, på rätt sätt. Det gör inte Sveriges regering.
Hur hjälper man bäst?
Om ett hyreshus brinner ner och hundra människor blir hemlösa så kan du inte låta alla de drabbade flytta in i din villa för all framtid. Det finns helt enkelt inte plats, och du har inte råd. Dina egna barn behöver fortfarande mat, kläder och skolgång, och de går före främlingarna som bodde i det nedbrunna huset.
Om det nedbrunna huset ligger långt borta är det faktiskt inte ditt ansvar att hjälpa, men du kan förstås göra det ändå.
Låt säga att du väljer att lägga 1 000 kronor i månaden på att köpa ett par billiga tält, välling till hungriga barn samt kläder och filtar från UFF som främst delas ut till frusna kvinnor, barn och gamla. De flesta lär då tycka att du är snäll och givmild. Om du delvis tar pengarna från din gamla mammas sparpengar och barnens veckopengar kan man förvisso ifrågasätta om du är alltför generös med deras pengar, men de som blev hemlösa i branden blir i alla fall glada.
Om du istället skulle idka välgörenhet på det sätt som Sveriges regering gör, går det lite annorlunda till.
Du förkunnar nämligen storsint att eftersom du är en humanitär storman, kommer de drabbade som tar sig till din villa att få bo där för alltid tillsammans med din familj. Det visar sig att bara en av de drabbade lyckas ta sig dit. Denne är en ung och frisk man iförd trendiga märkeskläder, som hade råd att ta en taxi hem till dig. Det visar sig snart att han inte egentligen kommer från det nedbrunna huset, men hans eget hus är nedgånget och vanskött, och därför vill han bo hos dig.
Fortsättningsvis lägger du 10 000 kronor i månaden på att förse denne man med nya, fina kläder, ny mobiltelefon, egen bil och god mat. Du struntar i att dina barns skolgång drabbas. Du använder alla din mammas sparpengar. När inte det räcker går du till banken och tar ett lån, som dina barn i framtiden kommer att tvingas betala tillbaka.
Samtidigt skänker du även 1 000 kronor i månaden som går till dem som faktiskt drabbades av branden: till filtar, mat och kläder åt i första hand kvinnor, barn och gamla. Därmed anser du dig vara världens godaste människa, för du lägger ju mycket mer pengar än den som enbart ger 1 000 kronor till de direkt drabbade. Efter ett tag tycker du dock att du kan dra av lite av de pengar du ägnar åt att ”hjälpa de drabbade” i ditt hem, och skär ner ditt bistånd till dem bor kvar i tält nära brandplatsen till 750 kronor i månaden. Du är ju fortfarande godare än någon annan.
Är den som agerar så här en humanitär storman, eller spritt språngande galen?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.