Nationella vindar över Europa

Inflödet av hundratusental migranter har omfamnats av ledande politiker i Europa, men hos befolkningen, som tvingas leva med migrationens realiteter, har glädjen uteblivit. Runt en miljon migranter beräknas vid slutet av 2015 ha tagit sig till EU bara i år. Dessa mestadels unga män kommer från både konfliktdrabbade och fredliga länder i Asien och Afrika.

Medan politikerna talar sig varma för hur viktig denna invandring är för att försörja europeiska pensionärer oroar sig en allt större del av befolkningen för att deras kultur, identitet och hela sätt att leva hotas. Tysklands förbundskansler möter på kraftigt motstånd i sitt eget parti Kristdemokratiska unionen, men en ännu starkare trend är att väljare söker sig till rörelser som vill värna det europeiska arvet.

Även om invandringsvågen och islamiseringen av Europa varit en utlösande faktor har oron och missnöjet grott länge under ytan. Missnöjet omfattar också många fler områden än en kritik av en invandring som riskerar att göra det egna folket till minoritet i sitt eget land, man underkänner även generellt politikernas överlägsna attityd mot väljarna.

Det finns en bredd av olika rörelser och partier i Europa, som formats olika med utgångspunkt i olika historiska, kulturella och sociala sammanhang, men många av frågorna återkommer i olika tappning, med mer eller mindre tydlig nationalistisk inriktning. Det är frågor som rör bevarandet av den egna identiteten och stolthet över sin nation, försvar av traditioner, konservativa familjevärderingar, en solidaritet med svaga och äldre, en kunskapsbaserad utbildning, nationellt självstyre, hårda straff för brott, frihet under ansvar vad gäller till exempel vapenägande och liknande frågor.

Många av dessa pekar på Ungern som ett föredöme, som aktivt skyddar sin kulturella särart, som ställt centralbanken under demokratisk kontroll och som hyllar sin kristna historia.

Många anar att ett paradigmskifte är på gång, när etablissemangets politiker nu i en populistisk kovändning lanserar samma förslag som de tidigare stämplat som avskyvärda. Få låter sig dock luras, förtroendet är sedan länge förbrukat och att politikerna nu i ren desperation vänder kappan efter vinden skyndar bara på processen.

Ett alternativ för Tyskland

I Tyskland har invandringskritiska och nationalistiska partier traditionellt varit svaga, vilket brukar förklaras med landets historia på 1930- och 1940-talen. Ett nytt parti såg dagens ljus 2012, då tidigare ministern Alexander Gauland, ekonomen Bernd Lucke och före detta tidningsredaktören Konrad Adam bildade gruppen Väljaralternativ 2013, som riktade kritik mot den federala regeringens hantering av euro-krisen. Valmanifestet undertecknades av 68 ekonomer, journalister och personer i näringslivet. Formeringen blev följande år partiet Alternative für Deutschland (AfD), som bland annat krävde eurons avskaffande. Partiet är i dag representerat i fem tyska delstater.

AfD, från börjat ett konservativt parti för medelklass och akademiker, har på senare tid tydligt bytt kurs från den mjuka ekonomiska kritiken. Detta samtidigt som islamiseringskritiska gruppen Pegida snabbt vunnit mark. Namnet är en förkortning av Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes (Patriotiska européer mot islamisering av Väst). I januari i år samlade rörelsen 25 000 deltagare i en demonstration i Dresden, vilket innebar ett nytt rekord. Detta skedde trots att etablerade politiker uttryckligen uppmanat människor att hålla sig hemma. Liksom den antikommunistiska rörelsen i slutet av 1980-talet håller man regelbundna protester varje måndag.

AfD har stått i valet och kvalet om man ska uttala stöd för Pegida, vilket en del av dess företrädare gjort medan andra tagit avstånd. Den 4 juli i år fick schismen en upplösning på partiets kongress, då grundaren Bernard Lucke lämnade partiet. Frauke Petry valdes till ny partiledare och därmed blev också AfD uttalat nationalkonservativt. Petry tillhör den nationellt sinnade falangen och har bland annat förespråkat en hårdare linje i invandringsfrågan och kallat majoriteten av de asylsökande för ”välfärdsflyktingar”. I och med detta omfamnade AfD rörelsen Pegida och de har båda stärkts genom de tätare kontakterna.

Att förbundskansler Angela Merkel samtidigt som hon kritiserar Pegida väljer att delta i en muslimsk manifestation har bara spätt på politikerföraktet och ökat stödet för de islamkritiska.

Islamism och islamiseringskritik i Nederländerna

Nederländernas uppvaknande kan sägas ha inletts i början av 2000-talet, då sociologiprofessorn Pim Fortuyn uppmärksammades för kritik mot mångkulturalism, invandring och inte minst islam, som han menade hotade landets liberala värderingar. Han bildade sitt eget parti LPF 2002 och hävdade att islam var en ”efterbliven kultur”:

– Jag är också för ett kallt krig med islam. Jag ser islam som ett stort hot, som en fientlig religion, sade han bland annat.

Pim Fortuyn mördades samma år av en vänsterextremist, men i valet nio dagar senare kom hans parti att erövra 26 mandat och ingå i regeringen. Nederländerna hade förändrats för alltid. Två år senare mördades också filmregissören Theo van Gogh av en marockansk muslim, efter att ha producerat den islamkritiska filmen Submission. Islamismen har sedan dess tilltagit i styrka i landet, med jihadresenärer och demonstrationer till stöd för Islamiska staten, främst i Haag, av islamisterna själva kallat för ”Jihad City”.

2005 bildade Geert Wilders, parlamentsledamot för högerliberala VVD, sin egen grupp i parlamentet, som senare blev partiet Partij Voor de Vrijheid (PVV). Partiet vill bland annat deportera kriminella med dubbelt medborgarskap, stoppa all invandring från muslimska länder, stänga islamiska skolor, att språkkunskaper ska krävas för att kunna erhålla socialhjälp, samt en folkomröstning om medlemskapet i EU och återinförande av den nationella valutan Gulden.

– Om du följer lagen och våra värderingar, då är du mycket välkommen att stanna, men om du inte gör det, om du begår ett brott, om du börjar fundera över jihad och sharia, då finns bara en lösning: då skickar vi bort dig samma dag och vi kommer att ta ifrån dig ditt medborgarskap, har Wilders bland annat sagt.

PVV driver alltså ingen etniskt nationell politik, utan är för liberala kulturella värderingar som man anser hotas av islam. I dag är PVV Nederländernas största parti i opinionen, med ett stöd som motsvarar 38 mandat av totalt 150, vilket är mer än vad de båda regeringspartierna nu uppnår tillsammans.

Front National Frankrikes största parti

Vid valet till EU-parlamentet 2014 erhöll det franska patriotiska partiet Front National 25 procent av rösterna, vilket gav partiet 24 mandat och gjorde det till Frankrikes största parti. I juni 2015 kunde Front Nationals partiledare samla de nödvändiga sju nationaliteterna som krävs för att bilda en formell parlamentsgrupp i EU, genom ett samarbete med nederländska PVV, belgiska Vlaams Belang, italienska Lega Nord, österrikiska FPÖ, polska KNP, samt en oberoende kandidat från Rumänien och en från Storbritannien.

Bland partiets huvudfrågor märks en drastiskt minskad invandring och genomförandet av en folkomröstning om medlemskapet i EU. Förhoppningen är att landets medborgare då kommer att rösta nej, vilket i sin tur ska leda till hela unionens kollaps. Vidare förespråkar man ”nationellt företräde”, vilket ska ge franska medborgare förtur till bostäder, välfärd och anställningar. Man vill också se att statens konfessionslöshet upprätthålls striktare, genom exempelvis förbud mot halalmat i skolor och avskaffande av könssegregerade badtider i simhallar. På det straffrättsliga området vill partiet införa reella livstidsstraff eller dödsstraff, att avgöras i en folkomröstning.

Partiets politik har blivit så populär hos fransmännen att både höger- och vänsterregeringarna har härmat dess politik i flera frågor. Ett exempel är när president Nicolas Sarkozy år 2010 slutligen gav efter för opinionen och bestämde att olagliga romläger skulle rivas och romerna utvisas. I Sverige betraktades detta av mediaeliten som ”flört med extremhögern” och att ”göra Front National rumsrent”. Väljarna har dock i allt högre grad valt bort de populistiska kopiorna och strömmar till Front National.

Snabb marsch in i regeringen för lettiska Nationella Alliansen

Det lettiska partiet Nationella Alliansen (NA) bildades 2010 som en koalition mellan konservativa, etnonationalistiska och ekonomiskt liberala grupper. Vid valet samma år erövrade partiet åtta mandat, vilket gjorde det till parlamentets fjärde största parti. 2014 ökade NA sitt väljarstöd ytterligare till 17 mandat och kunde skicka en ledamot till EU-parlamentet, där partiet ingår i gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), tillsammans med bland annat Storbritanniens konservativa parti. NA har ingått i alla lettiska regeringar sedan 2011.

I augusti 2013 undertecknades den så kallade Bauska-deklarationen av estniska Konservativa Folkpartiet, litauiska Nationalistförbundet och en del av NA. Deklarationen efterlyser ett nationellt uppvaknande i de baltiska staterna och varnar för följderna av globalism, multikulturalism och ryskt inflytande.

NA har tagit initiativ till en årlig fackelmarsch den 18 november, som ursprungligen främst var en manifestation av nationellt oberoende, men i år också innehöll protester mot de invandringskvoter som EU beslutat om. I år samlade manifestationen trots ihållande regn inte mindre än 15 000 deltagare, vilket innebar ett nytt rekord och skall också ställas i relation till att landet bara har drygt två miljoner invånare.

Den liberala pressen försökte sabotera fackeltåget genom att gå ut med fel plats och tid till sina läsare. När NA ville ha en rättelse införd vägrade dessa tidningar och har fortfarande inte förklarat sitt agerande.

De första gångerna fackeltåget anordnades blev arrangemanget bespottat i landets medier, för att senare bli ignorerat och nedtystat. Numera, när fackeltåget vunnit så stort stöd, förekommer det att de skildras i ett mer positivt ljus.

– Det är uppenbart av nöden, de grämer sig varje gång de tvingas skriva om fackeltåget, säger NA:s partisekreterare Raivis Zeltits till Nya Tider.

Nya Tiders medarbetare, som nyligen besökt landets huvudstad Riga, berättar att många människor, flera dagar efter marschen, fortfarande går omkring med de vitröda band (Lettlands flaggfärger) som NA tagit initiativ till på sina rockslag.